Modern
Den gamla modern lyfte
mig upp i ljusan dag.
Mitt ursprung och mitt syfte
har hennes anletsdrag.
Hon vet den sång som väcker mig,
till famnen som hon räcker mig
dit återvänder jag.
Den gamla modern manar
till möda utan ro.
En sjörd jag inte anar
ser hon ur marken gro.
Hon bjuder mig, förbidande,
sitt mått av lust och lidande,
sitt val av svek och tro.
Hon reder brasans bränder,
hon sjunger visans ord.
Jag står med knäppta händer
var kväll vid hennes bord.
En natt då frossan kyler mig,
hon lugnar mig, hon skyler
med fliken av sin jord.
tillbaka till diktförteckning