Orkan
Se, grundet visar tänder, klippan saglar
saltvit saliv i vattenbrynets grus.
Fram över de förblåsta skären raglar
orkanen rå i oregerligt rus.
Han vräker sig mot sjön, och vågen brottar
emot hans tyngd liksom en skumvit kropp
som hisnande blottar
sin famn för elementens stormanlopp.
Och vältrande i yrsel sjön anammar
på rygg en parning utan namn och norm.
En upprörd, katastrofröd nattrymd flammar
lågt över dem med svedda moln i storm.
Jag var i stormen, förd av samma skälvning,
jag mötte munnen som var het och hal
och vaggade mot bröstens dubbelvälvning
och magens buktigt mjuka musselskal.
Jav var i djupet, kroppen var en böljas,
jag sjönk i den för att med liv och lem
själv ett med virveln sanslös översköljas
av fradgan från det hav som är mitt hem.
tillbaka till diktförteckning