Spjutväven
Jag sprang över heden, där ljungen flyr hän
och de tassande risen lura.
Allena på dynen med svullna knän
stod krökt och reumatisk en fura.
Jag sökte en människa, en enda man
att dela min sista kaka.
Jag ropade efter en dag som försvann
att den skulle komma tillbaka.
Jag såg hur solnedgången smalt
som glödande järn i havet.
I öster satt månen, en böjd gestallt
med huvut i knäna begravet.
Jag låg i ljungen och lyddes åt
det stora, sorgsna havet
i stilla och rådvill gråt.
Tolv ryttare såg jag rida
upp över ljungen och vida
hän över hed mot hav.
Där stred en stuga mot vinden,
de travade upp till grinden,
jag löpte dem efter med huggande sida
och såg när de sutto av.
En bultade på med näven.
Två kvinnor sutto vid väven
och vävde vad tygen höll.
Jag tryckte min panna mot fönstret
och såg det förfärliga mönstret,
jag såg hur skytteln fick blod om stäven
när slagbommen steg och föll.
Det blänkte av sköldar och åror,
jag såg en hjässa med skåror
av blod och en gråaktig modd,
såg lemmar mejas av kniven,
såg spjut genom jungfruliven,
och ränningen var som ett plogfält med fåror
där skytteln gick fram med sin sådd.
Den ena väverskan tuggade
en test av sitt askgrå hår
och lyfte en hand som beskuggade
var vrå dit solen når.
Den andra väverskan fingrade
på tråden som dröp av var.
De sjöngo med röster som skingrade
det hopp som likväl fanns kvar.
Vem varvar vår varpa
med rådslag och dåd?
Vi leka på harpa
med strängar av tråd.
Vi spela på vävstol, och garnet som värver
om världen sitt rop
är tvinnat ihop
av blodkärl och stripiga nerver.
Alla jag kallar
till nyttiga plikter.
Jag samlar på skallar
till varpbommens vikter.
Till vävskedens väldiga stege befaller
jag härskarors bröstkorgar, radade opp
i kropp vid kropp
med galler vid galler.
O kvinna be böner
om blomma
och barn!
Du avkastar söner
till gagn för vårt garn.
Det löper så grant över vävstugans golv
till benpipors lattor och genom de tomma
ögonhålornas solv.
Så väva vi gammal
och ung i graven,
så väva vi vammal
med yxa och glaven.
Så spänna vi duk mellan eggar och spjut.
När hat trätt tillbaka
och hämnd får försaka
tar garnet slut.
När ingen vill ärva
vid fäders grav
och ingen förvärva
klipps duken av.
När härskaren bockar mot marken sin panna,
när svaghet ger mod
och makt gör god
skall skytteln stanna.
Så varpa vi gammal
och ung i grav.
Så väva vi vammal
av krig och krav.
Så väva vi spjutväv, hårdslagen, rättfärdig,
av hugg och mothugg och död och dom.
När vävstugan darrar
med störtande sparrar
är spjutväven färdig
att lossas från vävstolens bom.
tillbaka till diktförteckning