Uppläsningar
Här nedan listas de dikter som ni kan höra Karl Ragnar Gierow
själv läsa upp. Klicka på den dikt ni vill lyssna på.
Minnesvård
Högsommar 1
Plötsligt
Till platsen som är min
Syrenerna
Månskenssonat
Den andra våren
Kasta smörgås
Våningens klockor
Minnesvård
Förgätmigej, vad står du där och menar?
Det är ju här jag skall bli allting kvitt.
En hage mellan kyrkogårdens stenar
förenar
ett namn med mitt.
Den dan det sker är sista lysningsdagen,
en altargång de stegen jag har kvar.
Sen bums i säng, till ro i sarkofagen
vid slagen
av vad som var:
ett självförsvar som ingenting förlät mig,
en tröst som brast för det jag själv sa nej,
Chopins begravningsschlager som begrät mig
-förgät mig,
förgätmigej.
Högsommar 1
Tät som en skorstensskog mot himlen strävar
med bruna kolvar strandens kaveldun.
En fallskärmshoppare i rymden svävar
för julivinden som ett maskrosfjun.
Rågåkern fläktar sig i hettan, gäspar
som en blondin och vräker sig bakut.
En eka kluckar bort, och säven läspar
att denna sommar aldrig skall ta slut.
Plötsligt
Jag kom i den solbrända backen
där smultronen glödde kring skon
och huggormen reste på nacken
och väste som en sifon.
Bland terpentinvarma tallar
och rödsprängda lingonrös
hörde jag den som kallar,
stannade jag och frös.
Till platsen som är min
Till gränsen av förmåga
blir dag för dag jag förd,
är ställd inför en fråga
och vet dess innebörd.
Den tid jag har att svara
är ute inom kort.
Där du är vill jag vara,
där jag är vill jag bort.
Ditt hjärta var min boning,
ett enda viskat ord
blev lösen till försoning
och fred med denna jord.
Hur vanligt allt som skedde,
hur allvarsamt och stort!
Den tröskel jag beträdde
var himmelrikets port.
En änkling går och väntar,
och famnen vet på vem,
hör hissen, lyssnar, gläntar
men ingen kommer hem.
Vart tar min levnad vägen?
Vad väntar jag mig mer?
Min vändpunkt är belägen
där ett allena sker.
Låt år och dag förlida,
låt stunden bryta in.
Jag sjunker till din sida,
till platsen som är min.
Dit leder mina frågor,
dit letar sig min törst,
och allt blir eld och lågor
som när jag fann dig först.
Syrenerna
Jag knyckte en klunga syrener på vägen till dig.
Du somnade skönt och suckade bara till,
När jag lade de vita klasarna till avsked
över ditt sovande hjärta
att vakna i deras doft.
Det såg ut som om Vintergatan flugit tillbaka
och sprutat med stjärnor av mjölk Afrodites bröst.
Aldrig, aldrig vissnar dessa syrener.
Var gång du andas igen med en suck deras sötma,
ja den dag du lyfter med fumlande händer en kvist
upp mot kindernas rynkor,
skall du vakna på nytt ur en natt då jag nyss har gått.
Och alltid skall jag under vita syrener i blom
skymta ett gyllene bröst och ana gudinnans
leende sömn.
Månskenssonat
Glödgad till vithet, genomlyst av g1öden
din kropp ur mörkret som en flamma smög.
Mot eldbegängelse, mot fjärilsdöden
med iverns blinda vingslag natten flög.
Famn var du, ljuv av hunger, ville trycka
klamrande skuggor kring var bråd sekund.
Så andfådd och försåtlig var vår lycka,
om det är lycka som mätt ut sin stund.
Högt ovan fönstret eviga lanternor
stod tända för att ge den vilsne tröst.
Och dina ögon är som himlens stjärnor,
men månens vankelmod bor i mitt bröst.
Mitt hjärta skiftar fas den stund jag glädes.
Nuet fördunklas, det som var står klart.
Jag har mitt hem. Det heter Annorstädes.
Jag har min tid. Dess urverk säger: snart.
Hur kan vi dela det som förutsätter
att månens omlopp år vår egendom?
Jag som skall bort i mina tusen nätter.
Du som skall vakna upp med famnen tom.
Den andra våren
Du ler mot allt som våras
i knopp och skott och telning,
har ingenting som lades
en vacker vår i grus.
Jag kommer just från Hades’
intensivavdelning.
Då vill ens ögon tåras
av jordens ljus.
Kräver du allt? Du får det.
Allt vad mitt liv har sparat
och samlat en dag i sänder
är ditt i detta nu.
Allt jag bevarat
Ger jag med fulla händer.
Av minnen består det,
och glömskan är du.
Kasta smörgås
Ut mot en sommarfjärd med guld i degeln
och glansen över stiltjens yta spridd
stryker ditt skratt, studsar mot vattenspegeln
och kastar smörgås i dess blanka vidd.
Så lätt om bröstet har jag inte varit
sen dess — sen dess jag låg och grät var natt.
Det är som om jag vaknat från en marritt
och du tänt solen med ditt ljusa skratt.
Hur kunde utan dig jag alls begripa
att livet finns och har ett övertag?
Ett skrovligt hjärta tar sin tid att slipa.
Det glättas ut av år och böljeslag.
Den flata flinta som du fann i grytan
av sand bredvid din bad- och matsäckskorg
— du skrattar åt dess krumsprång över ytan.
Hjärta av sten, bortkastat av sorg.
Våningens klockor
Våningens klockor lät jag alla stanna.
Hon som drog upp dem dog dagligen i går.
Därför gick tiden i stå, dess likadana
morgnar blev kvällar och år.
Vill jag ännu att tiden skulle stanna?
Du som kom i går, skall du komma i dag?
Hjälp mig, hjälp mig att leva lite granna,
vakna en annan än jag.