Vaggvisa
Om lilla jorden nu är snäll
ska jorden få en gåva.
På blanka dan ska det bli kväll
så jorden kan få sova.
Då träder han i öppen dag
som stod beredd att hugga.
Soluret går i stå, och jag
uppslukas av min skugga.
I spenen surnar mjölken. Kort
blir livets väg. Fri rinner
från stranden spegelbilden bort
med floden och försvinner.
Stjärnljuset återvänder den
tillryggalagda sträckan.
Morgondagen slår tyst igen.
Havsbruset dör i snäckan.
Vår tid är ute ur en snäv
omkrets av år och eter.
Norrsken fladdrar som spindelväv
från splittrade planeter.
Dit strålningsnätets fäste når
löper den sista maskan,
och på sitt svedjeland Gud sår
med långa steg i askan.
tillbaka till diktförteckning