Hem » Verk » Minnesteckningar » En av de aderton om en av de aderton

Vem var Clewberg-Edelcrantz? En av bifigurerna i det stora gustavianska skådespelet, en intelligent och talangfull mångsysslare, en av de glömda. Kan man avvinna hans liv och instats något intresse, någon spänning och dramatik?

Karl Ragnar Gierow har vågat försöket och har lyckats med konststycket. Hans levnadsteckning (Abraham Niclas Clewberg-Edelcrantz. Norstedts. Pris 32) som ingår i Svenska Akademiens serie av Minnesteckningar är en av de mest underhållande i hela den långa sviten. Den bild han tecknar har skärpa, de psykologiska reflexionerna har tyngd, formuleringar och metaforer har både elegans och kvickhet. När man läser denna på stoff och infall så rika bok, kommer man ibland att tänka på essayisten Frans G. Bengtsson – och man beklagar att inte också han fick tillfället att skriva en minnesteckning över någon av krumelurerna i världens mest berömda och mest häcklade herrklubb.

I det svenska sjuttonhundratalets litteraturhistoria brukar inte många sidor ägnas åt Clewberg-Edelcrantz. Han var Kellgrens intime vän från deras gemensamma unga år i Åbo och så länge Kellgrens korta liv varade: den viktigaste källan för kunskap om Clewbergs liv är Kellgrens till honom adresserade brev, åttio till antalet. För de nya litterära tidsvindarna i det slutande sjuttonhundratalet reagerade Clewberg snabbt och känsligt, skrev själv dikter i den nya melankoliska stilen och skrev ett patriotiskt öde, där han återinförde den nordiska gudavärlden i poesien. Under tjugosju är ledde han teaterlivet i Stockholm – år som till en del sammanföll med den gustavianska teaterepoken, som Gustav III själv regisserade. Sedan Edelcrantz, adlad och åldrad. Lämnat scenen eller scenerna försvann han in i skuggan – Stora Skuggan hette den egendom, dit han drog sig tillbaka och där han slutade sina dagar: namnet är symboliskt.

Det kan vara berättigat att fråga, varför Karl Ragnar Gierow i den långa raden av företrädare i akademien valt att porträttera just denne herre. Vilka gemensamma intressen förbinder. På hundrafemtio års distans, de två, levnadstecknaren och hans och hans föremål? Ett kapitel i boken ger svaret, det avsnitt som handlar om teatermannen Clewberg-Edelcrantz. När det gäller att tecknar den intelligente, kyligt kritiske teaterchefen har Karl Ragnar Gierow i hög grad kunnat utnyttja egen sakkunskap, egna yrkeserfarenheter. Utan att på någon punkt förfalla till självbiografisk dubbelexponering kan Gierow ibland i formuleringarna förråda de gemensamma erfarenheternas fond. Så till exempel när han om den från Åbo akademi avvikne Clewberg skriver: ”Hur naturligt det än kan vara att endast med de livligaste farhågor lämna en litterär eller akademisk gärning för att försvärja sig åt teatern” – orden gäller Clewberg ”en landsortsakademiker som vägrar att bli imponerad av huvudstaden” men har också sin grad av giltighet för levnadstecknarens egen del.

Det har uppenbarligen i hög grad roat Karl Ragnar Gierow att bläddra i sin forna teaters arkiv och protokoll, i dess räkenskaper och skvallerhistoria. Han följer sin företrädare i dennes dagliga gärning, i triumfer och konflikter genom alla år, fram till den utdragna process, där Clewberg anklagades för underslev. Gierow kryddar sin framställning med anekdoter och omdömen, som Clewberg formulerat om sin tids skådespelare. Till Gustav III, alltid angelägen att följa sina teatrars öden, också då han befann sig på resor och krigiska färder, avgav Clewberg täta rapporter. Omdömena i breven till kungen är formulerade med stor spiritualitet. Följande elakhet om en nyanländ fransk primadonna har en Kellgrensk (eller kanske Gierowsk) ton: ”Hon är den största av våra actricer, till växten”. Mera utspekulerat men fortfarande spirituellt är omdömet om M:lle Neumann: ”Hon sätter något för mycket takt i sin röst och något för litet i sin dantz. Så att om hon kunde dantza med läpparne och deklamera med fötterne, skulle hon i denna roll bli charmante”.

Clewberg-Edelcrantz var vida mer än teaterman. Några korta ungdomsår var han författare. Intresset för det engelska och skotska var något nytt i hans generation. Av våra författare är han en av de första som läser Macphersons Ossian i original: Kellgren kallar honom ”Ossians son”. På denna punkt möts åter Gierows och Clewbergs cirklar: intresset för det skotska högländerna, deras poesi och historia har Karl Ragnar Gierow dokumenterat i den essaybok som heter Mina utflykter.

Om Clewberg-Edelcrantz engelska förbindelser har biografien åtskilligt nytt att förtälja: de var inte bara litterära. I England levde vid början av 1800-tlaet en på sin tid i stora delar av Europa läst romanförfattarinna. Maria Edgeworth – nu nästan lika glömd som Edelcrantz själv. De två möttes första gången i Paris, och Abraham Niclas friade till the great Maria. Det få och fragmentariska dokumenten om de två som är tillgängliga tecknar en intagande bild av mötet mellan den korrekte svenske adelsmannen och den väluppfostrade fadersbundna och sensibla engelskan. Hon var både frestad och ängslad av tanken att byta det gröna England mot det vintervita Stockholm, och hon sade nej. Det Edgeworthska familjearkivet som Karl Ragnar Gierow åtminstone fått bläddra i visar att hon aldrig helt gömde den svenske chevaliern: på avstånd följde hon hans öden ända fram till hans död genom rapporter och tidningsartiklar. Åtta år efter det att hon givit honom korgen skrev hon också den roman, där engelska litteraturhistoriker i bilden av ”count Altenberg” velat återfinna den svenske adelsmannen Clewberg-Edelcrantz drag.

Ficka han någonsin läsa romanen om sig själv? Vi vet det inte, och vi vet inte om han skulle känt igen sig: av bleknade minnen och oförlösta drömmar har Miss Edgeworth format ett porträtt av en man, som är inbegrepp av alla manliga dygder. Som sådan betraktade honom inte de samtida i den svenska huvudstaden. Han var tvärtom en man utsatt för klander, beskyllningar, åtal. Gierow försöker med berömvärd opartiskhet och med stor advokatorisk talang frita honom från samtidas ovederhäftiga angrepp. Den hätskhet som många gånger mött honom och som återspeglas i tidens memoarer förklarar Gierow som en naturlig följd av avundsjuka. Clewberg var en uppkomling, och han visste om det, en karriärist, som lyckades med hjälp av både begåvning, tur och flit. Han fick osedvanligt många befattningar och därför också många fiender.

Hur mångfrestande en svensk ämbetsman kunde vara på Clewbergs tid framgår av hans meritlista. Som ung var han docent i den överraskande ämneskombinationen elektricitetslära och litteraturhistoria; klyftan mellan ”de två kulturerna”, den humanistiska och den naturvetenskapliga, var vid denna tid ännu möjlig att överbrygga. Denne man som skrev in sig i Gustav III:s minne med ett ode, var också tekniker, uppfinnare av den första optiska telegrafen; den kom till god användning i 1808-09 års krig. Medlemmen av Svenska akademien var samtidigt medlem av en rad förnäma utländska naturvetenskapliga sällskap. Hans resor utomlands var inte bara en teatermans upptäcktsfärder utan också en naturvetenskapsmans och teknikers: han är en av de få svenskar som mött James Watt, ångpannans uppfinnare. Om man tänker sig en man i vår tid, som samtidigt eller successivt innehade generaldirektörerna Håkan Sterkys och Sixten Larssons befattningar, som därtill beklädde förre dramatenchefen Gierows och förre operachefen Set Svanholms ämbeten, och därjämte friherre Palmstiernas, som slutligen hade något av en Ivar Harries och en Bo Setterlinds talanger – då skulle den vara en Clewberg-Edelcrantz like. Ty han var inte bara chef för telegrafverket och för byggnadsstyrelsen, operachef, dramatenchef och kunglig handsekreterare utan också Horatiusöversättare som Ivar Harrie och uppvaktande poet vid kungahuset som någon gång Bo Setterlind. Bland annat gjorde han på Gustav IV Adolfs tid en översättning av God save the King till svenska: hymnen Bevare Gud vår Kung blev i mer än femtio år vår nationalsång.

Kanske var det till sist hans kvalificerade mångsyssleri som hindrade honom att göra en samlad och bestående livsgärning: denne hyperintelligente mans liv är fyllt av snillrika ansatser men visar få minnesvärda insatser. Det finns ett enda porträtt bevarat som föreställer Clewberg-Edelcrantz; där ser han ut som om han var på väg ut ur historien. Det är Sergels teckning av Cancellirådet Edelcrantz med peruk och långrock – sedd bakifrån. Karl Ragnar Gierow låter oss se också ansiktet och låter oss följa hans livsväg, innan han gick in i den stora skuggan.

Carl Fehrman

(Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet den 3 november år 1964)