Johan Henrik Thomander (1975)
Om Lundabiskopen
En formidabel bok om il magnifico bland svenska kyrkans män
För TV-menigheten är Karl Ragnar Gierow en dörr som öppnas i mitten av november, en herre i stora mörka glasögon och med uppsynen hos ett hoprullat paraply som med cypresslikt allvar och en knappast antydd ryckning i mungipan meddelar namnet på årets Nobelpristagare i litteratur. En allvarsman, föreställer sig den TV-menige och hugger inte alldeles i sten. Men, och det kan han ju inte veta, en rasande kvick och spirituell allvarsman när gäcken släpps lös men det sker helst bak slutna luckor och inom lyckta dörrar.
En dubbelnatur? Hur går det ihop? Varför skall det partout gå ihop? Som Karl Ragnar Gierow understryker i sin essayistiska personstudie, Johan Henrik Thomander (Norstedts) är det bara på papperet som motsatta åsikter och egenskaper är oförenliga, inte hos en människa – speciell, kunde han ha tillagt, inte hos en gammal lundensare. Med Gierows knappa formulering och helt i salig biskop Thomanders anda och efterföljd: ”Obestridligt helgjuten är bara idioten.”
Det är en formidagbel bok Gierow har lämnat som bidrag till Svenska Akademiens Minnesteckningar, en f ö rätt okynnig serie av biografier där traditionen bjuder att man berättar enkelt och klart utan tyngande lärdom men med självklara krav på källkritisk ackuratess. Ett barn skall kunna läsa dem, må vara ett underbarn.
Lundabiskopen Thomander (1798 – 1865) var inte bara en tusan till karl – il magnifico bland den svenska kyrkans män, professor i teologi., frisinnad riksdagsman, spränglärd mångfrestare, vidunderlig talare. Shakespeareöversättare före Hagberg som han skänkte fem av sina tolkningar, överlägset begåvad, stursk och skelögd – hans levnad var också dramatisk på gränsen till de olidligt spännande. Beströdd med hinder krävde den en våghalsig ryttare. Ett sådant stoff inbjuder inte till ytterligare dramatisering. Det måste hanteras med försiktighet och kallt huvud, varmed levnadstecknaren kunnat stå till tjänst. Det framgår redan av undertiteln. ”Fysionomi i tre belysningar”.
Som gammal Dramatenchef vet Gierow hur viktigt det är att sätt ljuset.
Thomanders inträder i denna världen hade en patetisk förhistoria, som får kontur och sannolikhet vid ett minutiöst detektivarbete och en textkritisk analys av rättegångshandlingarna från ett mål inför Villands häradsrätt, där nådårsprästen Pisarski svor bort sin själ med att neka till ”att hava med eller utan äktenskapslöfte lägrat bemälte jungfru”. Maria Sophia Thomaeus. Rättegången vid hans vagga, skriver Gierow, följde Thomander till hans grav. Att han var en oäkting och utböling kom att liksom skelningen varaktigt prägla hans karaktär. Ett lyte att övervinna kan också, vid iråkad robust konstitution, bli en tillgång och ge smak för segrar under motstånd.
Den andra belysningen spelar över en het, icke obesvarad förälskelse i den unga dottern till Hans Gabriel Trolle- Wachtmeister, en av tidens magnater i vars hus den unge Thomander tjänade som informator. En livsavgörande episod och ännu en av de fruktbara motgångar som samhällets olycksbarn fick utstå under sin förvandling till lyckans gullgosse, det hela utrett och blottlagt med en finess och inlevelse som gör detta snåriga och såriga kapitel till en första klassens psykologisk thriller.
Både här och i den kraftfulla teckningen av den i alla avseenden kolossale prelatens karriär och framfart i det murknande ståndssamhället finns inströdda pärlor av distanserande livsvisdom och finslipande bedömningar av dokuments trovärdighet, då läsaren får vara med och hjälpa till, fast ofta nog på samma nivå som småbarn hjälper mamma i köket med att laga middag. Aktiverande pedagogik, övningar i misstro, varningar för överdriven skepsis. Här framförs bestickande argument men endast för att motsägas på nästan varje punkt. Ståtliga teorier tornar upp sig och avfärdas som hägringar. Men de återkommer som traditioner det inte finns något rimligt skäl att betvivla. Det sista ordet är aldrig de sista.
Och det här med eftervärldens dom och samtidens. Karl Ragnar Gierow avfärdar frågan som rent akademisk och riktar strålkastaren rakt på nuet, på Palmes Sverige:
”När målet för utbildningen på alla nivåer, nämligen kulturell minnesförlust, väl har uppnåtts, är det utan återvändo, Kör vi vårt förflutna till soptippen, åker vi själva ohjälpligt med på lasset och stannar därute. Vi har alltså intet att frukta av eftervärldens dom. Målet blir aldrig uppropat.”
En formidabel bok!
Stig Ahlgren
« Index