Näktergalen
En stjärna såg jag tonas upp ur skyn,
svagt mullrande förstämda vattenbryn.
Jag gick och väntade på näktergalen.
Lövskogen skymde långsamt, daggen föll
i gläntans färska gräs, och månen höll
med tysta steg sitt intåg över dalen.
Blad mumlade en hälsning, när en fläkt
kom hit med återhållen andedräkt,
som frambesvuren av ett majnattsminne.
Jag följer stigen åt, dit stigen vill.
Gömd här i mörkret håller sången till
och väntar på sin stund, som snart är inne.
Av fåglar, ruvade i samma kull,
är denna jorden alltjämt lika full.
Jag ville räknas in i syskonringen,
en varelse, som tegat dagen lång
och ur sin fristad brister ut i sång,
hörd ibland skuggorna och sedd av ingen.
(1937)
tillbaka till diktförteckning