Nordisk vinter
Uppkrupna i Europas kalla hörn
långt in i vinterns halvårslånga skugga
med blåst och mörker väntande vid dörrn,
så sitta vi, fem gamla folk, och rugga.
Allt runt om oss är stort, men vi bo trångt,
tätt sammankurade på skilda kanter,
och mellan våra hushåll är det långt:
där ryker snön över stup och branter.
Där suckar dimman ut sin andedräkt
i våta ångor över starrgräsmyrar,
och kustens fyrar ha förgäves sträckt
sitt sken bort mot den andra kustens fyrar.
Som svamp ur ett mycelium av ris
står orörd storskog kring de bottenfrusna
gränstjärnarna med antracitsvart is
och näckosblad, när sommarn hunnit ljusna.
Ett år kan hinna ge den ene skörd,
den andre nöd och missväxt inom skären.
Och orden skifta ton och innebörd
på vägen mellan våra landamären.
Så har vi suttit vid vår egen rök,
vår åkerlapp och våra vinterbyggen
och då och då gjort grannen ett besök
med yxan varsamt buren bakom ryggen.
Raskt ha vi tvingat grannarna på knä,
bränt deras gårdar och lagt skörd i aska
och glada dragit hem med deras fä,
tills det blev deras tur att överraska.
Vi äro gamla nu, stå ej på lur
med liar som vi lagt oss vinn att vässa.
Vi mötas för att tala om kultur
och brödraskap; de kallas att kongressa.
Och sedan går vi var och en till sitt
och knäppa våra händer runt om magen
och rulla tummarna och tänka blitt:
vi ha det riktigt gott på undantagen.
Man har sitt nationella skafferi,
där sällan mera stek och skinkor tronat.
Och ljus och värme har man, tänka vi,
snart nog är hela landet vinterbonat.
Vi sitta i Europas kalla hörn
på var sitt håll, fem gamla folk, och gnugga
belåtet händerna och låsa dörrn
och bomma fönsterluckorna och rugga.
Omkring oss går det vilt och blodigt till,
men vi ha mist intresset för det slaget.
För oss får jorden rulla som den vill.
Vi ha det riktigt gott på undantaget.
Kring oss står horisonten som en fond
av svarta flammor, rök och röda bränder.
Och ondskan trummar, våldet går sin rond
med blodet drypande från grova händer.
Vi sitta, var för sig, i brasans sken.
Vi höra händerna på dörren treva
och skola gå mot dörren, en och en,
med mycket liten chans att överleva.
(December 1936)
« Index