De oumbärliga fördomarna sida 1
Det är mig en stor glädje att vara här i kväll, även om det måste ske till priset av ett tal. Jag återvänder gärna till Lund, delvis på grund av de minnen som jag under en kort, mångsidig och rastlös vistelse hann att lagra här, men framför allt för att se efter hur gammal jag är. Det märker man knappt i sin dagliga framfart, lika litet som det ryms på vägen hur lång den kan vara. Men här, där ständigt nya studentgenerationer växer upp under allt bättre organiserade, omsorgsfullare planlagda och även i övrigt ledsammare förhållanden än på min tid, här är en utgångspunkt, varifrån mina milstenar bär sina tal, här ser jag inte precis hur långt jag har hunnit men hur långt det har gått. Jag återvänder alltså inte till min ungdoms stad, som det heter; vad jag söker upp är en annan ungdoms stad, och det är det som lockar nyfikenheten: att se hur pass främmande den är och hur pass fjärran från den jag befinner mig.
Det ordas rätt mycket i dessa dagar om motsättningen mellan äldre och yngre. Det mesta kan sammanfattas i den allt avgörande satsen, att med åren blir man inte längre så ung, och en ung man blir först med tiden något äldre. Detta fenomen har inträffat förr, och av allt att döma kommer det att upprepas. Låt oss kort och gott konstatera, att med tilltagande ålder inträffar en perspektivförskjutning, en pupillförändring hos själva tanken, som innebär, att sådant som vi klart urskiljer i erfarenhetens ljus, det inte ens upptäcker vi, när hela livet breder ut sig framför oss, medan förskjutningen å andra sidan medför, att mycket av det som vi hade för ögonen när vi skulle ge oss i kast med tillvaron, det har vi inte längre blick för, när vi har uppnått stadgad pensionsålder. Med uttrycket vill jag inte ha sagt att den åldern är särskilt stadgad i annat avseende än att man då brukar ha rätt till pension.
På grund av de olikheter, som på så sätt uppstår i synfältet, känner man ett avstånd mellan generationerna, en spricka, en klyfta, kanske ett svalg. Detta ger anledning till de ungas förtrytelse och de gamlas suckan och förfäran. Både förtrytelsen och förskräckelsen är alldeles onödiga. Ni unga skall inte bry er om att se snett på de gamla; snart ser dem inte alls. De betyder så litet i sammanhanget; det är inte vi som skall besitta jorden, om den finns kvar, det är ni — ett litet tag. Innan ni hinner blinka, har pupillförändringen börjat inträda, ni betraktar världen med andra ögon, ni är själva på väg att bli gamla, och med ungdomen kvar någonstans i en hjärtevrå undrar ni redan vad det var ni en gång såg.
« Index