De oumbärliga fördomarna sida 9
Desto märkligare var det att följa, hur talare efter talare under symposiets lopp bekände en och samma utgångspunkt. Enklast kan den uttryckas så, att vetenskapen är en samvetssak. Men det räcker inte med att vetenskapsmännen har ett samvete på egen hand. Gång på gång upprepades med skilda formuleringar och olika talesmän kravet på en återväckt eller nyskapad, allmänt tillämpad moralisk codex. Såtillvida befanns the place of value in a world of facts vara mitt I brännpunkten.
Linus Pauling framhöll redan under den första dagens diskussion hur nödvändigt det var ”to make ethics a scientific problem”. Han anslöt sig därmed till två fundamentala satser i de första föredrag som hölls, av Jaques Monod. Den ena löd: ”Den största fara som vetenskapen utsätter människan och släktet för, är förintelsen av det traditionella värdesystemet.” Han underströk detsamma också med andra ord: ”Inget samhälle kan existera utan ett gemensamt, ett allmänt antaget och iakttaget system av värden.” Monod drog sin åsikt ännu ett steg längre i en senare sats, där han förklarade, att ett sådant värdesystem är i grund och botten förutsättningen för all vetenskap. Det var, såsom Konrad Lorenz anmärkte under den följande diskussionen, ett värdebegrepp i Kants anda, värdet som ett a priori, utan vilket inget omdöme är möjligt. Vi är i själva verket inte så långt ifrån den transcendentala deduktionen av mina tre fördomar.
Till Linus Paulings maning sällade sig W. A. Engelhardt (biokemist från Sovjetunionen) med ett starkt betonat påpekande om ”hur nära medvetandet om ett värde är besläktat med en förpliktelse”, ytterligare understruket med förklaringen, att ”freedom is the cardinal human value”. Till samma tanke anslöt sig W. Guth (tyck nationalekonom och bankman, medlem av Pearsonkommissionen för u-landshjälp) när han fastslog, att hjälpverksamheten är svaret på ”the request of the higher nature of man”, och Monod markerade ytterligare det a prioriska i sitt memento, när han i ett inlägg karaktäriserade en av hela vår vetenskaps kunskapsteoretiska hörnstenar, Descartes’ ”Discours sur la Méthode”, som en lång meditation över etiska värden. Exemplen får räcka för stundens behov, som är att åskådliggöra, hur en oavvislig diktan och traktan efter en giltig handlingsnorm, eller med ett nytt anlitat uttryckssätt ett syfte som anger ett värde, ständigt åberopades av dessa fackforskare, vilken talare som än stod i katedern eller begärde ordet från åhörarbänkarna.
« Index