Europa och tjuren sida 2
En myt berättar att Zeus i skepnaden av en tjur rövade bort Europa, som därefter på Kreta nedkom med Minos, som blev örikets förste konung och gav namn åt dess egenartade odling. I den verklighet vi känner gick det till på omvänt sätt. Det var tjuren som blev rov för Europa. Öns härskardjur med horn högresta som en lyra stod värnlös mot närmandena från fastlandet, och Europa kom till Kreta inte för att ge upphov till en kultur utan för att ta död på en. Det skedde i ett par snabba omgångar och med förkrossande grundlighet. Bytet, den minoiska kulturen, brukar kallas den äldsta europeiska. Kronologiskt är beteckningen självfallet riktig, men på en väsentlig punkt är uttrycket missvisande. Det låter påskina att denna kultur var europeisk. Den var raka Motsatsen. Om vi är Europa, är bara ruinerna, där de vackra tjurarna nu grävs fram, vår insats och vårt verk.
Det finns sällan skäl att spekulera över det förhållandet, att i ett krig endera parten avgår med segern. Här föreligger emellertid en mycket bestämd anledning: det tycks bara ha förekommit en i egentlig mening krigförande part. Det som slår en i Knossos, öns forna huvudstad, är att den enorma kungaborgen inte är ett befästningsverk. Den är byggd av ett folk som inte räknade med fientligheter och av härskare som inte sörjde för sin säkerhet. I dess inre finns ett tillhåll för livgardet, ett enda krypin bland de omkring niohundra rum man grävt fram av de bortåt femtonhundra, som palatset beräknas ha omfattat. Det verkar mera uppvaktning än vakt, inte nödvärn, allra minst aktivism. Det vore som om vårt land skulle gripa till försvar eller gå till anfall, förlitande sig på vår oövervinneliga vaktparad.