Europa och tjuren sida 5
Beror det på att de aldrig har blivit riktigt förtrogna med livet och inte heller med döden? Man lockas till sådana slutsatser inför den livsvänliga, i sin uttryckssäkerhet oöverträffade verklighetskärleken i kreternas bildvärld. Några exempel är världsberömda – en väggmålning av den hovdam med odygdiga ögon, självmedveten uppnäsa och oregerliga lockar som Evans förälskat döpte till Parisiskan, en krabba i sandsten (tror jag) som är utförd med så minutiös exakthet, att arkeologerna först tog den för ett fossil, en skalbagge i metall (modelltroget färgbehandlad koppar), som man kan skärskåda med glasögon på näsan för att finna att inte ens de fina borsten på benens baksida fattas, och framför allt den elfenbensstatyett som kallas Akrobaten. Han är i fullt språng över tjurens rygg, släpper just greppet om hornen, kan man föreställa sig – tjuren är inte bevarad. Inte bara kroppens sträckning och den svindlande snabba rörelsen har fångats, också varje detalj är iakttagen i flykten, intill de sträckta senorna i akrobatens utspärrade händer. Statyetten är knappt mer än femton centimeter lång, handflatan inte större än en lillfingersnagel. Som motstycke till den plågade tjuren på reliefen finns ett tjurhuvud i ådrad sten, alabaster antar jag, upphöjt, majestätiskt trots det ringa formatet, utmejslat med samma känsla för en livsfarlig men beundrad och avhållen lekkamrat som nyss nämnda bild och med samma ojämförliga förmåga att komma verkligheten tätt inpå livet, här understruken av ögonen som är isatta, gjorda av lapis lazuli. Går man i en båge framför montern, följer den en med sin orubbliga blick.
Likväl är denna konst inte ensidigt naturalistisk. Men den är verklighetskär. Ingenting hindrar den följaktligen från att på en väggmålning framställa tre hovdamer i profil med ögonen en face, för att bättre få fram uttrycket, såsom hos egyptierna eller Picasso. Först var den ornamental, med motiv ur det dagliga livet och avsedd för ting som man har till hands. Däremot var den aldrig, av just anfört skäl, monumental. Kolossalstatyer, som redan tornade upp sig i öster och söder och som grekerna snart skulle ta till mönster, var okända på Kreta. Inte ens Allmoderns bild finns annat än som statyett eller på väggmålningar i en skala under människans. Det kan sammanhänga med att det inte heller finns ett enda minoiskt tempel. Man behöver inte bygga en kyrka för att hysa en tro. Men det kan också betyda, att kreterna i sin klarsynta oskuld inte såg någon storhet i storleken, och att deras lycka över att finna skönheten var desto innerligare, ju mera välbekant den företeelse var, i vilken den framträdde. Ty just därigenom uppenbarade livet den outtömliga rikedom, för vilken deras verk ville uttrycka sin dyrkan och ett tack. Det sker inte i pompösa former, det skyr sådana, och det draget återfinner man. Minos’ tron är bevarad, i en audienslokal av ett ordinärt kontorsrums golvyta. Den är osmyckad och inte större än vilken högryggad stol som helst. Den känsla av majestät den skulle inge fick ligga hos troninnehavaren. Det finns en väggmålning som bekräftar det, kung Minos – det var ett ärftligt namn och ämbete – i all sin härlighet. Från öst och väst är vi sen gammalt vana vid att en härskare i högtidsskrud med kronjuveler och allt ville frammana bilden av sitt lands omätliga tillgångar. Så gjorde också kung Minos. Han bar om hjässa och hals en krans av oskattbara dyrbarheter: markens liljor.