Europa och tjuren sida 6
Det blev indoeuropéernas sak, närmast grekernas, närmast akajernas, att sörja för att det tusenåriga riket höll sin utmätta tid – omkring 2500 till 1500 f. Kr. – och att guldåldern övergick i järnålder. Efter dem följde dorerna. Det är bara de vaxade mustascherna och pickelhuvan respektive de manhaftiga stövlarna av senare datum som skiljer dem från andra preusserier, och de höll den motståndslösa ön med en strypande hand, som egentligen inte släppte sitt tag förrän romarna kom och övertog greppet. Sedan har historien inte tröttnat att upprepa sig under seklernas gång, senast vid tyskarnas avskedsmassaker under andra världskriget.
Akajernas övervåld hade dock ett försonande drag. Hur primitiva de än var mot dem de besegrade hade de någon sorts känsla för de värden de förstörde. De tog lärdomar med sig hem, och den mykenska kulturen såg dagen, den grund varur Hellas sköt upp. De förde också med sig till Kreta prov på sin egen konstfärdighet, när den kommit till stånd. Anblicken av dessa grekiska verk sida vid sida med Kretas egna är på ett sätt skakande. Man ser skillnaden mellan dessa två världar, den som försvann och den som består. Skillnaden ligger givetvis inte på det konstnärliga planet, i och med att grekerna når sin höjdpunkt. Den röjer sig i ämnesvalet. Ur grekernas framträder en annan livsuppfattning, och andra motiv kommer till heders: en krigare i högsta hugg, en annan som släpar en kvinna till skeppet, Aigisthos och Klytaimestra som på tröskeln till hans segerrika hemkomst mördar Agamemnon. De nya härskarna är på plats; Europa har stigit i land och tagit tjurens fristad i besittning.
Så långt behöver vi inte grubbla över historiens mening. Indoeuropéernas Machtübernahme på Kreta var en naturkatastrof av oöverskådliga mått som lade i grus den människovänligaste kultur vi känner. Varför måste den duka under? Vad var vårt övertag? Det är den frågan det gäller, och man kan ställa den på annat sätt. Hur mycket av detta sköna lergods, hur många av dessa idylliska väggmålningar vill vi ha för att uppoffra de grekiska sorgespelen och vad de i sin tur gett upphov till? Eller för att avstå från det sökande efter tillvarons hårda drivkraft som talar redan ur Herakleitos’ splittrade tänkespråk och blev vår andes särart? Eller för att förneka den till en vision vidgade övertygelsen om sinnevärldens otillräcklighet som är kärnan i Platons förkunnelse, hur konkret han än visste att gestalta den? Mot detta står kreternas omedelbara nuglädje. Man får inte bäggedera. Kanske var detta vårt, indoeuropéernas övertag, mot vilket folket i det tusenåriga riket kom till korta: vårt ångestfulla sanningssökande, vår skräck, vår skuld. I den labyrinten var kreterna lika bortkomna som de gapande erövrarna inför palatset i Knossos. Men utan västerlänningens grubbel, smärta och skuld hade den grekiska odlingen aldrig slagit ut, hade kristendomen inte kommit till världen, hade vi själva gått förlorade i irrgångar lika villsamma som vårt hjärta. Till Lycksalighetens ö kan vi lösa biljett, men returbiljetten är ett livsvillkor. I det luftstrecket tappar var bestämmelse bort sig själv. Under den himmeln är vår dom beseglad.
« Index