Om Nathan Söderblom sida 1
En landshövding i Uppsala, tillika ledamot av riksdagen, yttrade där, efter ett inlägg från regeringsbänken, följande: var gång vår handelsminister reser sig för att ta till orda i kammaren, ser han så olycklig ut, för han vet inte vad han skall säga, och var gång han sätter sig igen ser han så lycklig ut, för han vet inte vad han har sagt. Om jag just nu känner en viss frändskap med denne talare, beror det emellertid inte på att jag svävar i ovisshet om vad jag har att säga, när jag frambär Svenska Akademiens hyllning till det minne vi här firar. Dagens ämne ger sig självt: bidrag till definitionen av Nathan Söderbloms geni. Men till den definitionen är mitt enda bidrag en snabb synbild, ett minne av en gest.
Scenen är en lantlig kyrka någon mil norr om Helsingborg för omkring fyrtiofem år sen. Kyrkan hade länge varit stängd för restaurering; återinvigningen förrättades av ärkebiskopen. Folk trängdes i kyrkan och ut ur den, ut i vapenhuset, ut på kyrkogården och vägskälet. Dörrarna hölls öppna; därute spelade Luggudeslätten sin vackraste försommarpsalm. Vad jag kommer ihåg av gudstjänsten är välsignelsen. Nathan Söderblom läste den enkelt, nästan alldagligt. Herren välsigne er och bevare er, sa han, inte som en del av en ritual utan som om detta var någonting som låg honom personligen mycket varmt om hjärtat. Han stod inte stilla vid altaret; han höjde sina händer, och medan han läste välsignelsen, gick han med uppsträckta armar altargången ned, ut i vapenhuset, ut till dem som inte fått plats i kyrkan, ut i den susande sommarpsalmen.