Förlikningen
1.Den kluvna världen
I det Enas orörlighet
utan gräns eller motsats
av ångor som dunstat ur dimma,
en dvala av aska före all eld, all ved
och jungfrutystnad,
obefläckad av ljud,
vaknade orosanden, Söndraren, Klyvaren
med verktyg i händerna,
satte gränser, gjorde skillnad,
klöv, klöv,
fläkte töcknet i natt och dag,
spjälkade tjockan i land och vatten,
himmel och jord,
slet man och kvinna i sär,
klöv kvinnan för mannens säd
och slungade en gnista liv
i skrevet mellan hetta och köld.
Med genomträngande ögon
överblickade han skeendet
och lämnade intet ogjort,
själv offer för förloppet,
ty utan lidelse ingen gestalt,
utan gestalt ingen lidelse,
inget liv, ingen gräns, ingen död.
Så uppstod den stora förvirringen
av tid och rörelse, grund och följd,
tyngd och motvikt, början och slut,
den ordning som bygger på vatten
och vilar på eld under laddade moln
men tillvarons minsta beståndsdel
ett fängelse för en instängd krevad
som bearbetar låset.
Så uppstod mitt tvekluvna hjärta,
bosatt vid bristningsgränsen,
en värld av ljusan dag och antipoder av mörker,
under sin vetskap medvetet om
Ursprung utan början, bortgång utan ände,
Alltets lidelsefria vila, Intets
avgestaltade frid.
II. Skapelsens lördagskväll
Välsignade händer som delat
det ämne, vars bråkdel blev jag!
Nu vet jag vad Skaparen velat,
nu lyder jag Söndrarens lag.
Välsignade yxhugg som klöv de
orörliga töcknen itu !
Blott delen förstod och behövde
bli helad, bli jag och du.
Din hud är för vit för salvor
och svart som sot din oval.
Ditt bröst är två persikohalvor,
min hand är ett persikoskal.
Din famn är en svindlande gruva,
en avgrund, en högvälvd bro,
den flåsande jägarens tuva
och letarens fågelbo.
Din viskning får svara och trösta,
din flämtning är allt jag hör.
Den röst jag vill överrösta
i leende suckar dör.
Välsignade flöde som stannat
på lekande brädd i ett nu!
Allt annat försvinner, Allt annat
blev till, när ett kött blev tu.
III. Spegelvisa och svanesång för två stämmor
– Som svanen lägger bröstet mot
en ryggvänd bild i floden,
Så låg du vaggad bröst mot bröst av mina andetag.
Förenade från mun till fot
vi flöt ihop med floden,
ett sorl var återstoden,
en malströms böljeslag.
Tätt sammanslingrade i kramp,
omkomna famn mot famn
vi sköljdes undan utan kamp
mot havet utan namn.
En näckros var jag utan rot
vit i den mörka floden
och drev med kalken öppnad till att få och anförtro.
I kluvenhet fann du bot
med varje våg av floden,
av vilsna rop bestod den
och obegriplig ro.
Allt längre dit min viskning bjöd
den starka strömmen flöt med dig,
och tack finns inte för den nöd
jag njöt med dig.
– Som svanen sträcker halsen mot
ett mål långt bort från floden
jag lyfter, och djupt under mig förbleknar hennes
kropp.
Vart väsen har sin egen rot,
och som ett sorl av floden
förtonar episoden
i glömska blodomlopp.
Vind för våg en återglans
mig över dunklet bar.
Hon var en spegelbild som fanns
så länge jag var kvar,
IV. Förlikning
l ditt öga blänker månen som finns ovanför min
nacke.
Natten överallt omkring oss bor inom oss som en sång
– vi som vakat, parvis eller skilda åt på berg och
backe,
sen den aftondaggen föll som skall bli utan soluppgång.
Döden har gått bort, har inte längre något att beställa.
Tingens lagar återkallas, vår befrielse tar vid.
Under askens rötter sinar Kosmos’ heta oroskälla,
olikheterna förlikas i en djup, kaotisk frid.
Vågen stelnar, från dess tinne som ett snöskred glider
svallet,
på sin molnväggs svarta tröskel overksam gör blixten
halt,
stenen brister som en bubbla, droppen stannar mitt i
fallet,
intet växer, intet skall bli mer, tills intet blivit allt,
medan lyrans armar sjunker, tystnaden tar
övermakten
och blott valvens blinda tomrum utan varseblivning
ser
ljus och skugga inbegripna i den sista parningsakten
vilsegångna i den sista Vintergatans ändkvarter
« Index