Knuffad mot rättegångsrummet
Om domarn är jag själv, som känner allt?
Vem ger då nåd?
Jag måste ha till hands en rättsanstalt
i mitt beråd.
Det måste finnas en Evighet
som ingen vet,
som inget ser och ingenting förmår.
Ty han föstår.
En makt som inte vet sig någon råd
och kan ge nåd.
*
Min levnads fulla mått
det får jag än.
Vad ont jag har begått
begår jag än.
Och ångra mig så smått
förmår jag än.
Men vad mitt liv betytt
det fann jag inte.
Att vända ont till gott
det hann jag inte.
Och börja om på nytt
det kan jag inte.
Kläd svart min katafalk
och trummorna.
Bjud snask och nattvardskalk
åt gummorna.
Ett liv på underskott
gav summorna.
Rör trummorna.
*
Kanske jag smet från förhandlingens
räfst med fraser och myter,
rädd för den sista förvandlingens
genomträngande sken.
Kanske jag bars av frågorna
fram över sjö som bryter,
kanske jag drev för vågorna
blodsköljd mot brynets sten.
Ständigt med hjärtat tommare
knuffad mot rättegångsrummet
kan jag blott svara min domare:
så blev min tid förspilld.
Innan det brast mot stränderna
grep mig det vita skummet,
medan det gled mig ur händerna
fångade jag dess bild.
tillbaka till diktförteckning