Ödletid
Isen smälte.
Solen var stark och ung.
Lyckan var vid mitt bälte.
Kalla mig segerhjälte,
kalla mig kung.
Moder med tusen makars
skiftande frön som krav
ärvde jag av.
Skräckormars valplats, drakars
marker och ödlejättars
hav,
det var det hem hon gav
Flock vid flock
strövande vidunder fällde
spillning som rullstensblock.
Fläkt vid fläkt
fram ur klyftor och djungelbryn kvällde
pytonkungens dödande andedräkt.
Styrkan blev dem för tung
Nosspjut, skarpa och långa,
Högdjur med vältränade skrov i pansar
mötte jag, spenslig och ung,
Alltför ömklig att fånga.
Ödledödaren dansar.
Kalla mig kung.
Stjälpta av sina väldiga bogar
gingo de långsamt i kvav,
Kvävda i stenkolsskogar,
sjunkna in sjunkande hav.
Mina plogar
gå över deras grav.
Skörd ur savannen,
fallkraft ur vattendrag
rövade jag,
vidunderövermannen.
Jättestäderna välva
sköhöga krön efter mitt behag.
Jätteödlorna själva
vore ej större än jag.
Åter bebos
jorden av skrdande skrov i pansar.
Åter fransar
havsskum gråa kolossers nos.
Åter fälla
mordiska drakar ur skyn.
Åter ur klyftor och dunkla bryn
dödande dunster kvälla.
Ödletid har jag skapat,
jag som är svag.
De som jag efterapat
blevo ej större än jag.
Rika och många
spannmålsprovinser
bära mitt bröd.
Tyngre och tyngre
pressar mig styrkans kvävande överflöd.
Vaksamt jag letar med skarpa linser
efter mikroben, mindre, yngre,
alltför ömkligt att fånga,
som skall fälla mig död.
« Index