Vilse i dalens mörker
Det är tyst i denna sal,
fågelsången
föll till jorden som om strupen skars av.
Jag har tappat tid och tal,
vilsegången
i marker som är öppna som en grav.
Fjärran återtåg jag förnäm
från ett vatten
som vi alla korsar åt ett enda håll.
Om jag kunde hinna fram
före natten,
hitta hem innan klockan slagit noll.
Vilket ögonblick som helst
sista rundan
skall jag ränna, vilken väg jag än tog.
Till den plats där man blir äldst
går det undan.
Barn i vaggan är för döden gammalt nog.
Blev jag skapad för att dö?
Vilken ödsel!
Res då barnbördshuset på ett rackartorg
och låt ynglet slita spö
ty var födsel
blir en vånda för att säkerställa sorg.
Gav mig mästarn på kredit
vad han tar för
detta levebröd som bjuds åt minsta cell?
Nödd och tvungen kom jag hit,
säg mig varför!
Och jag undertecknar brev som gesäll.
Från en himmel, stjärnbeströdd,
kall och stillnad,
kom ett svar som var enkelt att förstå.
Om du inte blivit född,
vilken skillnad?
Om du inte skall gå bort, vart skall du gå?
Frö av samma rot och stam
som gjort cellen
går jag vilse efter mål och innehåll.
Låt mig bara hinna fram
före kvällen,
hinna hem innan klockan slagit noll.
tillbaka till diktförteckning