Hem » Verk » Minnesteckningar » Benjamin Höijer (1971)

Om den uppsaliensiske filosofen

Ett Alma Maters offer
Coatlicue hette ett monstrum, huvudlöst med ormfjäll, runt halsen kantat med ormhuvuden och med vassa örnklor I stället för händer. Hennes bål är kantad med kranier. Denna gudinna symboliserar liv och död, himlalängtan och markkryperi, och hon är aztekernas speciella gudinna, födelsens och dödens beskyddarinna. När jag stod framför henne gick mina tankar osökt till en annan gudinna, Alma Mater i Uppsala. Varför inte ägna henne en skulptur av det här slaget – huvudlös och med en massa ormhuvuden, kranieprydd och med vassa örnklor.

Associationen kom alldeles spontant, eftersom jag i portföljen hade en av Svenska akademins nyutkomna minnesteckningar, ägnad Alma Maters offer Benjamin Höijer. Levnadsteckningen är författad av Karl Ragnar Gierow den ständige sekreteraren bland de aderton odödlige och utgiven av Norstedts ( cirkapris 40 kr). Omslaget är prytt med en lagerkrans som omskriver orden SNILLE OCH SMAK. Såsom i Börshuset, så icke i universitetshuset, mumlade jag, medan jag ömsom såg upp på den huvudlösa gudinnan i Mexikos antropologiska museum, ömsom prövade Karl Ragnar Gierows text.

Jag vandrade ut ur salen för att lapa landsflyktens ymniga sol, och jag vände än en gång på minnesteckningens blad. Det är en stilfull karaktärsteckning, ett stycke svensk filosofihistoria, som man får läsa. Det ena är lika sällsynt som det andra. Svenska filosofer kan ju ingen historia, och det är väl därför riktigt att om svensk filosofihistoria skall skrivas, så får inspirationen komma från annat håll. Karl Ragnar Gierow skriver stilfullt om en märklig karaktär. Och han är egendomligt nog väl bekant med det som är riktigt svårt – den tidiga romantiska filosofin.

Är det törhända någon av mina många läsare, som vet vem Benjamin Höijer var? Kanske en eller annan påminner sig att det var han som uttalade de bevingade orden: ”Sök sanningen och om den för dig.

Vi skulle bättre minnas mannen bakom orden om Geijer hade skrivit ner, som han planerade, sina minnesbilder av läraren. Det mesta vi vet om Höijer fördes ändå vidare av Geijer, hans mest begåvade elev. Låt oss därför vara tacksamma att Karl Ragnar Gierow gett sig in på den svenska filosofihistoriens underutvecklade område för att ge en bild av mannen och hans verk. På något sätt förefaller Svenska akademin ha en funktion, när den inspirerar till sådana här verk.

Benjamin Höijer var praktisk filosof, en provinsiell beteckning, ty den finns bara i Sverige, och han försökte leva som han lärde, principfast. Något kärv och sträv till sitt väsende, skrev hans samtida, Lorenzo Hammarsköld, om honom. Karl Ragnar Gierow kompletterar bilden med orden obekväm, otillgänglig och tillsist oundviklig. Han tillfogar: ”Kortväxt och rakryggad, med sturskt blixtrande ögon i det strängt skurna marmoransiktet och en överlägsen sarkasm på lur i mungipan, aristokratisk i åthävorna, prydd som ett modelejon, fattig som en kyrkråtta, utmanande och förbigången, självmedveten och tillbakasatt, motsträvig och undanskjuten, föraktfull och befunnen överflödig: ungefär så bör han ha tett sig for många som följde hans bana och korsade hans väg.”

Karaktäristiken visar inte bara Höijers särprägel utan också levnadstecknarens träffande stenstil. Man kan tillfoga att många samtida i Höijer såg en snarstucken grälmakare.

Det hindrade inte att han visste att han tänkte bäst och skrev bäst. Han läste verk av äldre och samtida filosofer och visste bättre. Han teg inte i tal och han hejdade inte sin penna i skrift. Så fick han också se sig förbigången i den akademiska grötlunken. Han gick miste om sex professurer.

Av ren slump fick han sin professur sjunde gången, men då hade också den svenske kungen abdikerat och en vän, Hans Järta, hade makten. Framgången kom för sent. Höijer gjorde det inte lätt för sina kolleger. Han hade ett par år på sig i den professorliga härligheten. Sedan dog han helt oväntat – troligen av sviter efter en något äventyrlig ungdom – och begravs under ett hiskligt oväder. Sanningssökaren bankade på helvetets portar.

Sverige har haft ett fåtal internationellt kända filosofer. Två av dem- jag vet inte om det finns några fler – fostrades av Alma Mater i Uppsala. Den ene var Peter Försskål. Hans dissertation drogs in och han gick frivilligt i landsflykt för att dö feberdöden i det Lyckliga Arabien. Den andre va Benjamin Höijer. Han skrev verk efter verk i en barsk stil ( som säkerligen har påverkat prosan både hon Geijer och hos Gierow) och han höll intim kontakt med den tyska filosofiska diskussionen han hade vad Carl Gustaf af Leopold kallade för den tyskan smittan, och han förde den vidare till sina studenter. Höijer inspirerades av Kant, vilken hade väckts ur sin dogmatiska slummer——————– igen. Höijer lät sig inte nöjas med Kants resultat utan tog en ny utgångspunkt i Humes skeptiska filosofi.

HAN VANN respekt och uppskattning i de tyska filosofiska lägren. Det finns kommunicerande kärl mellan Höijer och Reinhold, Fichte, Schelling och Hegel. Gierow ger en konturbild av Höijer som tänkare mot bakgrunden av denna tyska debattmiljö. På sjuttonhundranittiotalet linjerade Höijer sin tankebyggnad, och i det följande århundradets första decennium förde han in nya detaljer. För Gierow ter sig denna filosofi som en äventyrligt transcendental valvbyggnad. Schelling skrev också en stor berömmande recension av ett av Höijers verk.

Både Schelling och Hegel torde ha blivit inspirerade av den svenska filosofiska designen. Men i Uppsala sade man som vanligt Ä! Om man ens sade någonting. Grundmurat som hans rykte var i Tyskland, förblev det dåligt i den akademiska bondbyn Uppsala.

Höijer är fortfarande läsvärd. Han klyver rymderna med abstraktionens flisiga träsvärd, och simsalabim konstruerar han en tankebyggnad. Om Peter Forsskål vann internationellt rykte genom sina filosofiska tvivel, så är Höijers styrka en genomtänkt spekulativ konsekvens.

Gierow undrar om Höijer fortfarande kan läsas och vara inspirerande. Han svarar själv att den filosofiska börsen är nyckfull. Ena årtiondet står en filosof i centrum, andra årtiondet en annan. Omvärderingarna kommer tätt. Man får hålla med honom om detta. För trettio år sedan bekymrade man sig inte om Hegel, men numera har den hegelianska filosofin återfått sin reputation på den internationella filosofiska marknaden. När blir det Fichtes och Höijers tur?

I min smak står sig nog Forsskål bättre som en klassisk tänkare, men jag kan inte låta bli att fängslas av Höijers karaktärsfulla insatser. Till detta kommer att Höijer är en utomordentlig estetiker och kritiker, och hans skrifter står sig i det avseendet väl.

Karl Ragnar Gierows framställning är beundransvärd, och jag har bara funnit ett sakfel ( sidan 113 nederst) och några underlåtenhetssynder (anknytning till Herder i ett sammanhang och till Lungius i ett annat). Det är ju märkligt med tanke på den svårghtetsgrad en sådan gär framställning har. Höijers manuskript är inte lättlästa, och hans filosofi är svårkonsumerad. Kanske skulle jag hav velat ha levnadsteckningen lite mer detaljerad och den filosofiska skildringen utförligare. Dessutom ville man kanske ha det pedantiska fotnotsackompanjemanget.

Men om boken hade varit sådan, så skulle den inte ha varit en akademisk levnadsteckning i mellanvikt utan någonting helt annat. Karl Ragnar Gierow unnar säkert framtidens akademiska fänad att prestera några avhandlingar om Höijer. Med den nya ordning som doktorsutbildning nu sker, blir Gierows bok till utomordentlig hjälp.

Höijer gicks sin egen väg i filosofin, respekterad på kontinenten och föraktad i Uppsala. Han var ett Alma Maters offer. Men det är nog bildligt och allegoriskt uttryckt. Det var inte en sinnebildlig gudinna, som gjorde livet besvärligt för honom, utan en svärm av universitetsfolk med ormtungor och vassa örnklor – inga breda vingar – som hackade på honom. En av dem var Per Daniel Amadeus Atterbom, som grät stora tårar vid Höijers bortgång men som envisades att i epigram kalla denne oavhängige karaktär för Härmare! Atterbom hade väl andra förtjänster än en stark karaktär och han fick också i tid sin professur.

Teddy Brunius