Bibelns språk och tidens sida 1
2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20
Professor Higgins, den akademiske buffeln i Pygmalion respektive den dansante charmören i My fair lady, har en replik som lämnar en i ovisshet. Detta är anmärkningsvärt. Bernard Shaws hela författarskap gick ut på att förklara vad han menade. Han förbluffade otröttligt genom sina uttalanden, aldrig genom någonting outtalat. Hans reaktion inför det outsagda var att genast öppna mun, med tungan rätt i munnen. Här tycks för en gångs skull tungan ha löpt så att tanken blivit efter.
När professorn vid Covent Garden läxar upp violförsäljerskan Eliza för hennes gräsliga rotvälska, utbrister han med omsorgsfullt rytmiserat ursinne: ”Tänk på att ditt modersmål är Shakespeares språk, Miltons språk, bibelns språk!” Är det språkforskaren Higgins eller pjäsförfattaren Shaw som svarar för denna ovanliga bibelteori? I vilket avseende kan engelskan påstås vara särskilt utmärkande för bibeln? Eller är det bibeln som skall vara utmärkande för engelskan?
Ingen behöver ställa sådana frågor för svenskans del. Hos oss tycks bibeln ha förlorat nästan all språklig hemortsrätt. Den söker sin tillflykt åt olika håll, i den ena stilen efter den andra, och blir avvisad. Detta kan man förklara med den fortskridande sekulariseringen av tankesätt, talesätt och levnadssätt: det är alltid svårt att finna de riktiga, slagkraftiga uttrycken för en övertygelse som ingen har. Men det är onekligen tänkbart, att sekulariseringen tvärtom kommer sig av att vi har en bibel utan genklang.
Situationen har framkallat meningsutbyten om vår bibels önskvärda utseende, som de senaste årtiondena tilltagit i livlighet och fått tillskott snart sagt varje dag, både inlägg och nytolkningar. Det växande intresset försåg Kungl. Maj:t med underskrift och sigill genom att år 1963 tillsätta en kommitté för att utreda behovet av en ny bibel på svenska, i första hand Nya testamentet. Som ledamot av kommittén hade jag anledning till funderingar i ämnet.
« Index