Bibelns språk och tidens sida 10
1 2 3 4 5 6 7 8 9 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20
Det återstår två förklaringar. Den ena är hopplös och förmodligen riktig: att språkets förändringar kan ingen förutse. Den andra är, att det var själva åsikten om språkets väsen som var fel. Är den avig, kan ingen slutledning bli rätt. En av bibelöversättningens målsmän och dess ledande kraft, Esaias Tegnér d.y., har lagt fram sin syn på saken bland annat i en studie — i sitt slag mästerlig — som var tongivande för epoken och vars titel blev ett slagord: Språkets makt över tanken. Han liknade där språket vid en mekanism; det är ett verktyg för inbördes meddelelse och bestämmes i sin byggnad och i sina förändringar av denna funktion. Årsbarn med bibelöversättningen och samma andas barn är Gustaf Cederschiölds arbete Framtidssvenska, vars blotta titel visar hur livligt dessa vetenskapsmän kände sin förpliktelse att ägna sig åt dagens och morgondagens svenska hellre än åt gårdagens eller forntidens. Som varje annat verktyg har språket sin högsta dygd i ”ändamålsenligheten”; vad man främst begär av det är att man skall fatta ”så noggrant, lätt och hastigt som möjligt”. Kursiveringarna är Cederschiölds. Han anger också det språkideal, som föresvävar honom: den lediga populärföreläsningen. Bortsett från att tanken på en nation av lediga populärföreläsare kan få den eldigaste människovän att fly till ödemarken är det ett par erinringar, som inte kan underlåtas.
Det lätt och hastigt fattade får sällan eftertryck. Gör man det till stilideal, måste man leta upp en annan motivering än ändamålsenligheten. Den goda formuleringen är oftast den, som kommer oss att lägga boken i knäet och tänka efter. Det förekommer till och med personer som också muntligen har en sådan stilistisk förmåga, gåvan av en replik som naturligt framkallar en viss eftertanke. Deras ord har fått en ändamålsenlig form, om språket har ett annat ändamål än att hålla munnen i gång. Denna mättade, ofta fåordiga replikkonst är knappast utmärkande för vår salongskonversation, inte heller för tonen i akademiska seminarielokaler. Till sin typ är den folklig. Man skall komma ihåg detta eftersom en av bibelns grundläggande uppgifter är att vara folkläsning. Man tillmötesgår inte det kravet genom att ge den prägeln av urban talförhet. ”Sannt folklig genius har alltid stått i varmaste samförstånd med hög stil. Och hvilken durkdrifven falskhet är det ej att vid öfversättning (t.ex. af Bibeln!) vilja snusförnuftigt upplösa, hvardags-’stilenligt’ förtydliga en aforistisk höspänning … och därmed tro sig komma just folkligbegriplighet nära.” (Vilhelm Ekelund, Båge och lyra. 1912.)
« Index