Bibelns språk och tidens sida 15
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 16 17 18 19 20
Härmed är man också inne på en av de frågor, som ofta ställs i förgrunden vid meningsutbyten om bibelöversättningens ordval. Det gäller begripligheten. Ett återkommande önskemål är att ur bibeln utesluta ovanliga ord, därför att de gör texten svårfattlig. Det är ett märkligt påstående. Hur blir ett ord ovanligt? Genom att man utesluter det. Hur blir det vanligt? Genom att man tar det i bruk. Ledarspalter, reportage och sportsidor, avhandlingar, kungörelser och romaner vimlar av ord, som är vanliga i dag och för tio år sen var okända eller är ovanliga i dag och om tio år allmänt talesätt. Vi har en språkvårdsnämnd, som kanaliserar detta strida flöde av nybildningar, vi har en snabbt arbetande teknisk nomenklaturcentral — för hur länge sen var det ordet alldeles färskt? — som skall hjälpa folk till rätta med alla dessa nya begrepp och glosor. Att denna omplacering av våra ordtillgångar skulle hejdas av motstånd från allmänhetens sida har aldrig märkts. Problemet är tvärtom att folk håvar in de ovanliga uttrycken så begärligt, att de ofta inte hinner fatta deras rätta innebörd och bruk , förrän de redan är vanliga på fel ställe. I 40-talets skönlitteratur dök plötsligt upp ett tvillingpar termer med sokratiskt påbrå, maieutisk och maieutik, förmodligen adopterade inte från Platon utan från Kierkegaard. Flitigt i svang och sällan riktigt använda hann de genomgå de besynnerligaste karaktärsförändringar, innan de lika plötsligt åter försvann i trängseln. Typfallet i detta nu är ett sådant ord som psykedelisk, hart när oundvikligt i dagens kulturjournalistik och anlitat i så skiftande sammanhang och med så villrådig syftning, att det knappast har en egentlig mening kvar. Exemplen belyser just de svårbegripliga ordens lockelse. Sen är det en språkets egen ironi, att båda två betecknar en form av klargörande och har lett till begreppsförvirring.
Aptiten på nya ord är, naturligt nog, särskilt glupsk hos ungdomen, den ålder då man lättast och ivrigast suger upp allt som bjuds. Inte nöjd med massan av okända uttryck, som den dagligen stöter på och inhämtar, brukar den själv frikostigt bidra till det växande glosförrådet med egna, uppfinningsrika fabrikat. Nu får man emellertid höra, att just ungdomen skulle skygga för ord, som den inte förut känner till. Det är inte möjligt. Den kan inte öppna en detektivroman utan att möta dem. Man misstänker därför, att invändningen är ett utslag av den ganska spridda åsikten, att livet, naturen, språket, historien, dikten och människan själv med kropp och själv är till som underlag för ett antal lektionstimmar. Tanken kan ha pedagogiska förtjänster men lider av den praktiska nackdelen, att varken människan, dikten, historien, språket eller naturen låter inrätta sig efter denna huvuduppgift och att livet av den anledningen uteblir från lektionernas.
Må vara att man som gränslinjer för utbildning sätter vad ungdomarna vet och kan förstå. Vid den gränsen skall undervisningen börja, inte upphöra. Det är inte rimligt att bygga ett stort och dyrbart skolväsen på det fullkomligt obestyrkta antagandet, att eleverna är obildbara.
« Index