Bibelns språk och tidens sida 17
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 18 19 20
Böjningsformerna är ett svårare kapitel. De förefaller vara språksystemets mest tidspräglade sida. Det är också där talspråkets benägenhet för intrång på skriftspråkets område gör sig bredast. Präktiga gamla genitiver och dativer har för länge sen fått maka åt sig; senast har verbens pluralformer strukit med. Om detta är till språkets fromma är ovisst. Det har förlorat i tydlighet, uttrycksfullhet, variation och klang. Det har vunnit i vighet och fått en ton av förtrolighet , som förut ofta saknats, utom hos de stora stilisterna. De kan bli förtroliga när de har lust, utan att behöva böja om sina verb. Vad språket har uppnått i enkelhet är ensidigt: det är lättare att uttrycka sig, inte att bli förstådd. Nästa steg i samma riktning blir att vi avskaffar också substantivens pluralformer, det sista att vi i enkelhetens namn avskaffar böjningsformer över huvud taget och med en uttrycksfullhet, nedbringad till en serie efter varandra uppradade oböjliga läten, har arbetat oss tillbaka till det ursprungliga, talspråksmässiga, till det halvartikulerade lallandet vid alla modersmåls vagga.
Här bör emellertid erinras om, att både satsbyggnad och böjningsformer kan ha associativ tidston av just den art, som inledningsvis berördes i fråga om orden. Vi kan skriva: det här skulle det vara bra skönt att slippa svälja, eller: gånge denna kalken ifrån mig. De båda fraserna uttrycker samma sak men är inte likvärdiga. För den som menar att bibelns språk skall vara lättillgängligt, talspråksmässigt och modernt är den senare helt förkastlig, den förra utan vank. Varför gör den första formuleringen ett så mycket mattare och fattigare intryck? Därför att den är berövad allt associationsförråd och därmed all slagkraft. En del människor tycks tro, att naturligt talspråk har lättast att gå hem. Självfallet förhåller det sig tvärtom. Vad som vanligen händer med vårt naturliga talspråk är att det går bort sig i bisatser, tappar tråden och aldrig hittar hem, det vet man av egen erfarenhet. Vill man uttrycka sig enkelt och slående, är skriftspråket bättre, med sin högre koncentration och målmedvetenhet.
Ju hårdare prov det talade ordet sätts på, desto tydligare framstår detta. Ett gott exempel erbjuder teatern, dramatiken. Mer levande dialog än Strindbergs har inte skrivits för svensk scen. Syna den i sömmarna: den har, när den är som bäst, en rytm, en täthet, ett ordval och en satsbyggnad, helt främmande för dagligt tal, och har därur sin obändiga kraft. Den skådespelare eller regissör som ingriper i detta, i hopp om att gå salongen till mötes med en ledigare replik, vet inte vad han går miste om.
« Index