Bibelns språk och tidens sida 18
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 19 20
Ett lika tydligt exempel är den äldre lagsvenskan, ett av vårt lands unika och skönaste konstverk. Lagen skulle sägas, vara en lagsaga; det gällde som för Strindberg ett skriftspråk för tal. Elias Wessén har (i Svenskt lagspråk, 1965) påpekat, hur väsentligt det var för uppläsningens verkan, att lagens författare övergett gängse muntliga normer och skapat egna, som med massivare satsbyggnad, tyngre ordföljd gav sitt majestätiska, bokstavligen oförgätliga eftertryck åt det sagda. ”Med våld taga, lag vränga och orätt främja” hade, har och kommer evärdligen att behålla ett mera inträngande och minnesvärdare tonfall än det alltfrån begynnelsen naturligare ”taga med våld, vränga lag och främja orätt”. Iakttagelsen har sin vikt för en som vill tro, att en i vanlig mening talspråksmässig bibelöversättning skulle bli mera tjänlig för liturgiskt bruk.
Detta lindrar inte det konstanta stilistiska huvudbry, som särskilt verbens böjning lär bereda en översättare. Kan han behålla alla pluralformerna? Kan han slopa alla? I avsnitt som ligger normalprosan eller den muntliga berättelsen nära, är väl intetdera böjningsmönstret störande. Men som en del i denna framställning anförda exempel visat är det gott om texter, där de ledigare formerna känns besvärande och inadekvata. Likväl påyrkas de från många håll med stor bestämdhet och iver. Man åberopar den legendariska så kallade språkutvecklingen. Man framhåller att de ovanliga böjningsformerna verkar avkylande på läsare och åhörare, när avsikten är att värma och elda dem. Man understryker, att en genomförd singularisering av verben gör texten lättfattligare, alltså att det svåråtkomliga i en för oss främmande tankegång, i en dunkel metafor, i en översvinnelig vision ligger inte i ordens innebörd utan i deras ändelser. Man bedyrar, att om en ny bibel kom ut med de gamla formerna bibehållna, skulle den vid första ögonkastet få sin stämpel som antikverad, en kompakt majoritet skull slå igen boken, så fort de öppnat den, och översättningen skulle i mörk isolering bittert få sona sina brott mot det allmänna språkbruket.
Detta kan ha sin sanning. Men det håller inte streck i alla väder. Bland de senaste årtiondenas svenska romaner finns en, som inte med en stavelse, inte ens i de rikligt inströdda och starkt framhävda replikskiftena, beflitar sig om talspråkets seder och bruk: de skulle ha skurit sig mot berättelsens stil och ämne. Det finns en annan, som med det ihärdigaste spårsinne letade upp inte bara förgätna ord utan också deras sen länge avlagda former; den är i det avseendet kanske enastående i vår litteratur. Båda blev vår käraste folkläsning i mannaminne och finns nu i hundratusentals svenska hem: Röde Orm och Rid i natt. Man får inte glömma detta när man vill göra gällande, att ett lättsamt vardagsspråk är det säkra sättet att nå den stora publiken, och att ålderdomlig stil och ovanliga ordformer är det säkra sättet att skrämma den på flykten. Den är inte så lättskrämd som man tror.
« Index