Bibelns språk och tidens sida 19
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 20
Det hör inte hit, kan man invända; de båda romanerna är pastischer. De har dragit sig undan det stilproblem, som en bibelöversättning måste lösa, om den inte själv vill bli en pastisch. Den måste ta fasta på dagens språkliga situation, välja sin linje och dra konsekvenserna.
Måste den det? Den som vill göra språkbruket till norm för skribenten, skall själv hålla sig till normen, när han ställer sina krav. Det får inte gälla stilistiska konsekvenser, ty om det är något som språkbruket inte frågar efter, så är det konsekvens. I vårt språk vimlar lämningarna av gamla formsystem; vi har dem på tungan varje dag och känner inte ens en bismak av anrättningens ålder. Vi medger ogenerat, att det inte är allom givet att kunna de avskaffade kasusändelserna och låter därför ett beslut få laga kraft, utan att denna fornsvenska genitiv pluralis påverkar vårt sätt att böja de andra orden. Vi går till handa men handlar i blindo, håller till godo men låter det som är av ondo gå till spillo med en glädje, som står i högan sky, fullkomligt obekymrade om konsekvenserna härav för stilläge, ordval och böjningsmönster i vad vi annars har på hjärtat. Ett språk med ett fast, genomfört och med sig självt ”samtidigt” formsystem finns i grammatiken, inte i sinnevärlden. Följaktligen kan inga stilistiska konsekvenser hindra oss från att i en given situation välja ett uttryck eller en böjningsform, som inte duger på nästa sida. Där de är på sin plats, smittar de och blir en tillgång.
Men om de smittar? En skönlitterär författare har råd till ett experiment; det sker på hans egen bekostnad. Men en officiellt antagen bibelöversättning, som slår slint, fortsätter att slå slint i ett halvt århundrade, innan den hinner bli ersatt. Och det finns ingen säker metod för språklig smittospridning, lika litet som för språkligt smittobekämpande. Alltså: vad riskerar man?
Det enda viktiga: att läsare och åhörare inte känner sig tilltalade, i detta ords bokstavliga och sannaste mening. De vänder dövörat till; ett budskap i just den formen riktar sig inte just till dem. Vilket talesätt man än väljer, löper man samma risk, att det finns människor som inte hör på det örat, därför att de finner diktionen för alldaglig, för högstämd eller för ovårdad. Ibland är det helt avgörande för böjningsformen vilka det är, som verkligen skall känna sig tilltalade. Ett exempel är nog, Jesu ord: kommen till mig, I alle som arbeten och ären betungade. Det finns inget svårbegripligt i detta; vem som helst förstår genast vad det rör sig om. Det är dessutom ett välbekant bibelställe; det återkommer i just den formen på otaliga altartavlor i detta land. Men när man tänker på den förkunnelse det gäller, som började bland fattiga fiskare vid Genesarets sjö och av de dem fördes ut i en värld, där det överallt fanns bekännelser med rika tempel och mäktigt prästerskap, ville man ge stället en helt annan form: Kom till mig, alla ni som arbetar och har det svårt. Man tycker att det hör till evangeliets innersta kärna. Man tycker att en predikant måste känna sig glad över att få säga de orden.
« Index