Bibelns språk och tidens sida 7
1 2 3 4 5 6 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20
Därmed är vi där det börjar brännas. Vilken språklig form bör en bibelöversättning ha? I statsrådets direktiv till här omtalade kommitté togs frågan upp i två satser. Enligt den första hade den snabba språkförändringen gjort det till en huvuduppgift ”att undersöka, om det är möjligt att göra bibeln mera tillgänglig för nya generationer”. Den andra satsen undrar i samma andetag, ”om det är möjligt att förutse, efter vilka linjer fortsatta förändringar (av språkbruket) kommer att äga rum”.
Inspirationskällan till dessa satser är den nu gällande kyrkobibelns öde. Komparativen ”mera tillgänglig” syftar på dess text, som ”inte längre framstår som lättillgänglig och naturlig”. Vad man hoppades på hos kommittéledamöterna var ett språkligt förutseende, tack vare vilket man kan genskjuta nyssnämnda snabba förändringar och stå vid nästa etapp och vänta, när språket orienterat sig dit.
Det finns folk som isas av tanken på en bibel på vår tids språk. Det vanligaste skälet är, märkligt nog, pietet. Mot vad är de pietetsfulla? Karl XII:s bibel? Den var Gustav Vasas bibel med moderniserad stavning. Och den sistnämnda i sin tur hade inga värre vedersakare än de som uppreste sig mot detta nya tilltag och pietetsfullt höll fast vid det som var gammalt och fornt. De äldre kyrkobiblar vi har är, var på sitt sätt och för sin tid, moderna.
Andra motståndare är sårade i sin känsla för stil och stämningsvärden. Detta är pietetslöst. Att ta skönhetsmått på sin tros urkunder och därmed väl är inget tecken på fromhet. Dessutom kan man i detta sammanhang lämna stämningsvärdena ur räkningen. Sådana tillgodoser en kunnig stilist, vilken språkdräkt han än väljer, liksom en dålig stilist fördärvar dem, vare sig han skriver ålderdomligt eller modernt.
Hand i hand med dessa går de som anlägger en historisk synpunkt: det språk som skrivs i våra dagar passar inte för en så fjärran tid. Till vissa delar är detta otvivelaktigt sant, men som princip är det ohållbart. Genom att återvända till ett språk med tvåhundra eller trehundra års resonansbotten förflyttar vi oss inte många steg mot en föreställningsvärld, som är bortåt tvåtusen år avlägsen, där den är oss närmast. Skrev vi Nya testamentet med runor och med runinskrifternas ordförråd, hade en sådan översättning nått halvvägs tillbaka till originalets tid.
« Index