Bibelns språk och tidens sida 8
1 2 3 4 5 6 7 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20
Den första frågan av vikt är om bibeln i modern dräkt bättre inviger oss i denna avlägsna föreställningsvärld eller om själva avståndet, om en upplevelse av förkunnelsens ålder har blivit en egenskap, som är väsentlig för den rätta förståelsen. Det är tvivelaktigt vilket som är fallet. Voltaires översättning av Predikaren till alexandriner fyllde hans samtid med hänförelse: den talade sin egen tids språk. Över en ansenlig del av den religiösa konst, som utgör våra kyrkors och museers omistliga skatter, kan man sätta anslaget: Bibeln i modern dräkt. Konstnären har ifört de fromma motiven sin tids och sitt lands kläder, och i det ser vi inget stötande. Det finns en inre överensstämmelse mellan Rembrandts heliga familjer, Voltaire, dalmålarna och den så kallade raggarbibeln. Däremot finns det vissa skillnader i utförandet. Och det återstår en fråga av vikt inför bibeln i modern dräkt: hur pass ofta den behöver kostymeras om.
Varje översättare av en klassisk text har att bemästra ett samtidighetsproblem. Skall han föra texten fram till läsarens tid eller återföra läsaren till textens? Det är ett tvisteämne av gammalt datum. Översättaren skall ”med ett ord: skriva såsom Horatius eller Propertius skulle ha skrivit, om de levat i samma tid, i samma land, som han”. Förklaringen är Kellgrens, i efterskriften till hans tolkning av Till Cynthia; den som ivrar för en bibel på dagens svenska erbjuder han där en arsenal av slipade argument. Samma tanke, att översätta som om originalet vore av en samtida landsman, besjälade Wallin i hans nyromantiskt praktfulla Horatius- och Vergiliusparafraser. Och det lär utan vidare stå klart, att den på så sätt av en stor skald nyskapade dikten har möjligheter att gå sin samtid inpå livet, vilka är en slavisk efterbildning förmenade. Men ändå: står sig resonemanget? Håller Kellgrens Cynthia-försvar stånd? Vi har på modern svenska ett uttryck för något som sker snabbt, likformigt och oavlåtligt: det går på löpande band. Det är väl funnet, associationsrikt och klart. Men vid en översättning lägger vi det inte i munnen på Hamlet eller Faust. Vårt tidsmedvetande har en spärrklack: ordet får inte användas i en tid, då ett löpande band var otänkbart. Ingen människa påstår om Alexander den store, att han inte var med när krutet fanns upp. Det är bokstavligen sant och alldeles missvisande. Uttryckets förutsättning är att krutet är uppfunnet; bortom den tidpunkten har det ingen syftning, utom på ett födelseår. Nu är frågan om inte detsamma gäller om en ganska stor del av vårt nutida språk, använt om bibliska förhållanden. Orden blir missvisande; de associerar fel. Därmed uppkommer också frågan, om vi inte i stället borde uppsöka just de ord som associerar rätt, de som målar lokalfärgen och fångar tidsdoften. I så fall är våra möjligheter att riktigt återge bibeln på modern svenska avsevärt begränsade.
« Index