Ett leende i Tyrolen sida 11
Självklart har Koestler gott om belägg för sin åsikt. Han kan peka på parodin, ironin, den spetsiga sortens kvickhet, hela skalan av belåten självhävdelse från det försmädliga flinet till hånskrattet. Men beläggen förbigår vad det gäller. De erinrar om vad han själv anför på tal om statistiken: ”Den är som en bikini. Vad den avslöjar ger en vink, vad den döljer är det viktiga.”
Frågan är om inte all vetenskap löper samma fara. Vi får inte glömma, att också forskningen har sin instinktiva grund. Den bildar mittavlan i Koestlers triptyk, den är utslaget av ett annat av människans outrotliga och mest egenartade behov: att se sammanhang. Vi kan inte uppleva vad vi uppfattar och inte tro på vad vi iakttar, om det inte stämmer med våra ordnade begrepp. Vi kräver en entydig definition och får den på bekostnad av den mångtydighet, som kanske är ämnets innersta väsen. Vetenskapens syfte är att sätta iakttagelser i system, och systemets verkningar att sätta iakttagelser ur spel. Vad som därvid går förlorat lämnar vi ur räkningen, därför att för oss är sammanhang sanning. Skapelsen är, alltifrån mänsklighetens äldsta skapelseberättelser, att förvandla kaos till kosmos, att finna en enda lag, en enda lösning. När vi ser ett logiskt sammanhang, tror vi oss ha funnit det sökta. Och Koestlers egen The Act of Creation är en sådan skapelseberättelse.
Det behövs ingen logik för att komma på en riktig idé, menar Koestler, bara för att bevisa riktigheten. Och då får man löpa linan ut.
Den som löper linan ut går för långt, anmärker jag. Ren logik är en utsvävning.
Måttlighet i all ära ,svara Koestler, den får inte gå till excesser.
Och utan märkbar tillsats av adrenalin brister vi i skratt.
« Index