Ett leende i Tyrolen sida 5
Jag tror inte det finns någonting bedrägligt hos denne outtröttlige sanningssökare, inte ens ett så ursäktligt fusk som falsk blygsamhet. Hans angelägnaste verk ligger på ett annat håll än det skönlitterära; det vet han. Och om kraven ställs högt, är han inte skapad till dikt; det vet han kanske också. Han har anlitat den vid behov som ett tjänligt instrument. Men den som är skapad till dikt är själv instrumentet. Med sin järvhunger på all sorts kunskap och sin outtömliga kombinationsrikedom kan Koestler erinra om Harry Martinson, men i det lyriska geniets ställe har han en analys, vass som en operationskniv, och en metodisk tankegång, som aldrig tar rast. Han är för klarsynt för en vision, för följdriktig för att gestalta. Han utbildades aldrig till en pennans man, i den mån en sådan utbildning står till buds, utan till teknolog. Fast han aldrig ägnade sig åt det yrket, svarar det nog mot en fallenhet. Han tänker grafiskt; vad som för diktaren klarnar till fabel och metafor uttrycker han hellre, åskådligare och mer levande i kurvor och tabeller.
I hans vetenskapliga essaykonst, som nu är hans huvudsakliga område, har han trängt vidare än de skönlitterära resurserna tillät. Det är inte längre nutidsmänniskans ideologiska situation som fångar honom; det är den mänskliga varelsens biologiska predikament. Den exceptionellt vaksamme journalisten från Ullsteinkoncernens glans- och solnedgångstid är alltjämt i farten, nu inbegripen i en oavlåtlig, provokativ intervju med livets drivkrafter och tillvarons lagar, och vad han i dessa essayer tecknar ner är en vittblickande världsbild, vars motstycke inte mången i vår tid är mäktig.
« Index