Ett leende i Tyrolen sida 9
Givetvis har behaviourismen också observerat det beteendefenomen, som heter skratt, närmast genom att katalogisera därmed sammanhängande muskelrörelser och upprätta listor över särskilt skrattretande företeelser. Bland dessa återfinns, så vitt jag vet, märkligt nog inte behaviourismen. — Det beror kanske på att man inte kan parodiera den, säger Koestler med ett visst vemod, medan vi pratar om saken: Det sköter behaviouristerna.
Undra på att han blir kränkt över att räknas dit. Undra på om han innerst inne misstänker, att jag inte har fattat vad han menar. Det har jag kanske inte heller. Det var därför jag tog upp frågan.
Koestler är naturligtvis inte behaviourist i den mening, vars flackhet anhängarna själva sörjer för. Han tror sig inte ha förklarat en innebörd genom att anteckna uttrycksmedlen. Sagt med drastisk men kanske inte helt vilseledande förenkling bestämmer han skrattets natur genom att redovisa hela den sekretoriska mekanism, som framkallar det. Också han kan ange proceduren med två initialer, S. A. Mångtydiga är de men betecknar i det här sammanhanget varken Salvation Army, Sex Appeal eller Sturm-Abteilung utan dels ”the Symphatico-Adrenal system”, dels ”the Self-Assertive emotions”.
Här kommer min första invändning. Är det så stor skillnad mellan muskelbeteendet, den blotta grimasen, och körtelbeteendet? Har vi egentligen kommit längre än att vi flyttat samma betraktelsesätt ett kort steg och hunnit fram till en sekretorisk behaviourism?
Det är inte ens frågan om en skillnad, anser Koestler, utan om en diametral motsats. Reflexen är betingad utifrån och lyder order, sekretionen är bestämd inifrån och tar ett initiativ. (Detta är alltjämt en stark förenkling av hans resonemang.) Det är bland annat därigenom skrattet är så nära besläktat med eller en del av människans skapande förmåga.
« Index