Para bellum sida 3
Någonstans har jag liggande en pistol av märket Parabellum. I gömmorna bör också finnas en liten prisbägare, vunnen med det träffsäkra vapnet. Båda föremålen har ett samband med andra världskriget, det som slutade år 1945 och därefter fortsatt. Redan några dagar efter den 9 april 1940 hade vi besök på Radiotjänst, som företaget då kallades, av norska kolleger, som tagit sig över gränsen och hade en del att berätta om hur ockupationen gått till. Väl inne i Oslo satte sig nazisterna i besittning av Rikskringkastingen, och den norska mobiliseringen gjordes snabbt om intet bland annat därigenom, att en av radions populäraste hallåmän med en tysk gevärsmynning i ryggen förklarade för sina landsmän, att de främmande trupperna kommit dit i de fredligaste avsikter. De skulle bara skydda Norge mot övergrepp, och vad var och en hade att göra var att i lugn och ordning gå till sina dagliga sysslor och därmed förhindra onödig blodsutgjutelse.
Redogörelsen gjorde intryck. Samma situation kunde inträffa i Sverige; den var väntad varje dag. Det var inte svårt att föreställa sig, vilken verkan det skulle få, om en välkänd radioröst då under samma hot uppmanade svenska folket att bevara fattningen, stanna hemma och framför allt undvika misshälligheter med vännerna från det stora broderlandet i söder. Vår första reflexion var den naturliga, att det var omänskligt begärt att en enskild person, överrumplad och på dödens tröskel, skulle på egen hand i ett ögonblick avgöra hur han borde handla och vilka följder detta skulle få. Han måste ha en entydig plikt att hålla sig till. Radiotjänsts personal begärde att bli och blev enrollerad i hemvärnet, utrustades och övades, och dessutom bildade vi en pistolskytteklubb, där vi med sakkunnig undervisning ytterligare beredde oss till att försvara vår lovliga oförmåga att bestämma landets öden, en uppgift för vilken vi inte var anställda.