Para bellum sida 6
På krigets allmänna pluskonto brukar uppföras, att det stimulerar forskningen, det vill säga den teknisk-naturvetenskapliga. Nöden är uppfinningarnas moder, säger man; många är de vetenskapliga landvinningar, som har kriget att tacka för sin tillkomst. Detta är nonsens. Forskningen stimuleras inte av krig utan av anslag. Men anslagen stimuleras av kriget, där de lämnar användbart utbyte. 0m forskningsresultaten tas med i räkningen, går affären ändå illa ihop. Man hade fått dem ofantligt mycket billigare utan påslaget av krigskostnader. Och liksom krigets kausallag är omvänd, har det en bakåtgående genealogi. Den nöd, som är uppfinningarnas moder, är ett barn bredvid sin avkomma, den nöd som är deras frukt.
Som en krigets tillgång brukar också bokföras, att det fostrar de så kallade manliga dygderna, mod och självuppoffring. Detta är överraskande, eftersom samtidsmoralen i övrigt går ut på att avskaffa begreppet dygd. Modet utvecklas inte av kriget utan av faran, och faror har vi nog av ändå, utan så extrema medel. Därtill har vi utomordentliga tillfällen till självuppoffring världen runt utan att den ädla gärningen måste gå ut över andras liv och lem. Hindret för en sådan självuppoffring är att den i regel saknar glans. Därmed börjar vi närma oss de verkliga krigsanledningarna.
De skiftar föga. Betraktar man dem, ser man fyra krig spränga genom historien i apokalyptisk galopp, eviga, spöklika, hack i häl. Tre av dem är huvudlösa, ett följaktligen huvudet högre än de andra. De fyra ryttarnas namn är: krig för äran, krig för vinningen, det heliga kriget och krig till varje pris. Det är det sista som har huvudet i behåll.
Det första kriget tycks alltjämt vara det vanligaste, märkligt nog, eftersom ordet ära inte helt kan fritagas från så belastande bibetydelser som trofasthet och rent uppsåt. Men när vi talar om människans outrotliga instinkter, får vi inte glömma bort hjältedyrkan. När den saknar bestämd inriktning, och det händer under fred, kan den komma helt på villovägar. I krigstid finner den sitt mål. Den avlägger all yttre likhet med våldsmentalitet. Den gäller inte den som tar liv utan den som ger sitt liv. Den hyllar den som övervunnit varje människas värste vedersakare, dödsångesten. Kanske är den djupast liggande krigsanledningen vår skräck för att dö. Vi griper till vapen för att överleva. Men en sak överlever vi aldrig: livet. 0m ingen av oss vore rädd för den process, som är lika naturlig och numerärt exakt lika vanlig som födelsen men oundvikligare, skulle väl kriget inte försvinna, men som dess lockmedel skulle äran förlora i dragningskraft.
« Index