Ett leende i Tyrolen sida 1
Nu har vi resonerat i ett kör från morgon till kväll, säger min värd småskrattande, och blivit överens på varenda punkt. Har du ingenting att komma med, där vi blir osams?
Vi hade hunnit till kaffet efter middagen. Vid borden omkring stojade byborna vänligt vid sitt vin. Utanför det spröjsade värdshusfönstret hade Tyrolvåren stormat höjden över havet; frukttråd och hägg stod i full blom, och nattsnön föll.
Du har vad man kallar ett avväpnande skratt, svarar jag. Men varför skrattar du? På hans fråga förklarar jag vad jag menar med min. När han fått besked, finns leendet kvar, men den skarpa blicken, som sett mer än de flesta i vår tid upplevat, har fått en vassare glimt. Så dödligt förolämpad har jag inte blivit i hela mitt liv, säger han. Du efterlyste ett tvisteämne, påpekar jag, och så är diskussionen i gång. Att återge den skulle vara för litet begärt av mig och för mycket av läsaren. Och vad diskuterade vi? Ett leende.
Jag hade flugit med ett eftermiddagsplan från Arlanda, hann till München på kvällen, tog Alpexpressen nästa morgon och steg av tåget i Wörgl, på andra sidan österrikiska gränsen, där Arthur Koestler mötte mig på perrongen. Vi körde några branta uppförsmil till Alpbach, där han ritat och byggt sitt Schreiberhäusl. Det ärende vi skulle överlägg om hade den fördelen, att vi omöjligt kunde bi färdiga med det på ett och ett halvt dygn, som vi hade på oss. Följaktligen hade vi tid att prata om allt möjligt annat också, och det skall man göra, när man är samman med Arthur Koestler. Man sitter till bords med ett Europa, som redan har brutit upp, och som lyssnar till en tid, som står för dörren.
« Index