Ett leende i Tyrolen sida 10
Gott, men vart syftar initiativet? Det framgår av de tvetydiga initialerna: Till självhävdelse. The Sympathico-Adrenal system sorterar under organismens försvarsväsen. Adrenalinet är fruktans utsöndring och vredens källsprång. Vårt skratt är alltså till för rädsla, misstro eller förakt. Man kan inte undgå att här tänka på Konrad Lorenz’ beskrivning av entusiasmen: ”En specialiserad form av social aggression … En rysning går ned efter ryggen och också, om man känner närmare efter, efter armarnas utsidor … Tonus, det vill säga spänningen, i den tvärstrimmiga muskulaturen höjs, hållningen blir stramare, armarna hålls ut från sidorna och vänds något inåt, så att armbågarna pekar utåt … På ryggen och på armarnas yttersidor reser sig håren, vilket alltså är rysningens rent kroppsliga yttring.” En jämförelse med chimpanshanens beteende i angreppsställning visar ” den fördomsfrie biologen”, såsom Lorenz kallar sig, vad det är frågan om. Och där står vi med vår hårresande entusiasm och ett skratt som visar tänder.
Med det kan jag inte slå mig till ro. Jag visar inte tänder åt Falstaff; jag har aldrig känt mig frestad till aggressiv självhävdelse mot Charlie Chaplin. Och Koestlers eget avväpnande leende, när samtalet inleddes? Vem förutsattes lägga ned vapnen, han eller jag, talaren eller lyssnaren? I det förra fallet betyder skrattet ett vänskapligt närmande hos den som framkallar det, i det senare en frivillig underkastelse hos den som instämmer, i intetdera en självhävdelse. Vad betyder ett leende? För mig främst raka motsatsen till dess funktion enligt Koestlers teori. Det betyder mänsklig gemenskap. I det teckenspråk, som vi har till vår hjälp när vi möts, är leendet ett av de få uttrycken för samförstånd. Det uttydes varken med muskelrörelser eller med körtelverksamhet. Det finns ett leende som inte ens drar på mun. Det ligger som ett skimmer i blicken och är kanske det bästa av alla. När det goda leendet tändes, blev människan till. Allteftersom det slocknar, blir vi omänskliga.
« Index