Ett leende i Tyrolen sida 2
Han är mannen med fem modersmål och inget fädernesland, hemlös vart han kommer och bevandrad överallt. Det vilar något äventyrligt över honom, men han är inte en äventyrare utan ett äventyr. När han skämtar om dynastin Koestler, har ironin en mörk botten. Farfadern dök upp ur intet som rysk landsflykting, varför är okänt, varifrån en hemlighet, och vad han hette vet ingen. Han slog sig ner i Ungern, tog namnet Koestler, därför att det lät så vackert, och sonsonen är dess siste bärare. Av mödernesläkten, judisk liksom fädernet men hemmahörande i Böhmen—Tjeckoslovakien, har de flesta gått vägen till gaskamrarna. Han är en dynasti på en man.
För en sådan människa måste begreppet nation sakna förankring. Han är unik och representativ, det personifierade Centraleuropa utan nationalitet. Han skulle inte ens kunna peka ut en hemstad. Han växte upp i Budapest och Wien, allteftersom det föll sig, handledd av omväxlande tyska, engelska och franska guvernanter, utan syskon, utan lekkamrater, en ensam liten världsmedborgare med ett stamträd utan rötter och själv dess enda gren.
Likväl är det här han har sin rot, i detta Centraleuropa, nu borta, som i så hög grad gjorde skäl för benämningen central. Om man alls skall tillgripa nationalitetsbeteckningar gör han mera intryck av wienare än av jude eller ungrare. Det är inte frågan om den spirituella charmen; den kan dyka upp hos vilken ras som helst, även om en svensk sorgset måste medge, att det är skillnad på frekvensen. Men han verkar wienare av den högre habsburgska skola, som så länge gjorde den österrikiska huvudstaden till en knutpunkt för västerländska kulturförbindelser och wienerpressen till ett legendariskt kapplöpningsfält för elitskribenter. Det vad där Arthur Koestler gjorde sina lärospån.
« Index