Ett leende i Tyrolen sida 4
Övergången till litterär verksamhet innebar att han gick från dagblad till dagbok. Hela hans skönlitterära gärning är i grunden självbiografi. Han tillhör ingen riktning; han har följt sin bana, och linjen i hans författarskap är en fortsättning av vändpunkter. Övergången betydde egentligen, att Picassos sats inte längre stämde utan måste kastas om. Han kände allt starkare behovet att bakom det han fann söka något annat, en grund en förklaring, ett syfte. Ögonblickets situation, upplevd och fångad av journalisten, vidgades och förvandlades till människans situation i nutiden, hennes politiska och ideologiska läge, som för att skildras inte krävde reporterns målsäkra iakttagelse utan diktarens vida perspektiv. Just för att han såg så klart, kunde han inte nöja sig med vad han såg: Je ne trouve pas, je cherche.
Vid sin skönlitterära insats tycks Koestler numera fästa ringa avseende. Inte heller den vägen har han funnit vad han sökte. Medan vi sitter och pratar, bringar han själv på tal sitt enda skådespel, The Twilight Bar, inte för ämnets skull utan därför att han har en anekdot att berätta om hur stycket formligen halshöggs vid Londonpremiären av en teaterkritiker, som var hans nära vän. Det var inget misshugg; det var ett uppriktigt menat och hederligt utfört arbete, så det stänkte om stupstocken. Jag uttrycker mitt tvivel på den rättvisa som så blodigt skipades, inte av artighet utan därför att jag såg stycket på Göteborgs stadsteater för omkring tjugofem år sen och minns det väl, vilket brukar vara ett tecken på en viss hållfasthet hos själva materialet. Koestler rycker på axlarna, inte av spelad anspråkslöshet, och samtalet glider vidare.
« Index