Ett leende i Tyrolen sida 7
En sak är i alla händelser obestridlig i Koestlers världsbild: den är omstridd. Delvis kan det bero på att inte bara lekmannen ibland har svårt att följa med; också gemene fackman lär här och var stöta på sådant, som ligger över hans horisont, det vill säga utanför hans fack. Vi tänker helst i kategorier och discipliner, inte transdisciplinärt, såsom Koestler själv betecknar sitt skrivande. Redan detta är en utmaning i tider då specialister klagar över att de inte längre förmår överblicka sitt eget fält. Desto färre blir det som kan bilda sig en uppfattning om hur allt detta specialvetande hänger ihop. Vill man kort tala om det angelägna i Koestlers ärende är det att finna de splittrade detaljkunskapernas stora sammanhang. Därmed har man också antytt hans tillvägagångssätt. För att reda ut hur det går ihop söker han upp de ställen där det skär sig.
Undra på att det blir kontroverser, i all synnerhet som Koestler vädrar dem på långt håll och genast ger skall. Mest uppståndelse har han väl väckt genom sin kritiska syn på den enda sanna utvecklingsläran. Det är inte min mening att över hövan fresta läsarens tålamod och min förmåga med en redogörelse för hans tankegångar och belägg. Ett missförstånd förtjänar emellertid ett omnämnande, därför att det är så vanligt. Från forskarhåll har man inte sällan velat avfärda Koestlers irrlärigheter som en outsiders angrepp på all vetenskaplig auktoritet. Det är vilseledande. En rad av samtidens framstående naturforskare instämmer i hans kätterier. Eller rättare: han instämmer i deras. Det är hos dem han har gått i lära, och han redovisar samvetsgrant vad han har lärt.
Egentligen är det anmärkningsvärt, att fackmännen här och var riktat sin polemik mot Koestlers åsikter om den dogmatiska utvecklingsläran. Däremot är det föga anmärkningsvärt, om han inte känner sig träffad. Han är inte den rätta måltavlan. Biologer och ärftlighetsforskare skulle rikta sin kritik mod de radikalare kolleger, som nu är i färd med att förutsättningslöst ompröva sin vetenskap och på vilkas iakttagelser och rön Koestler hela tiden bygger.
« Index