Para bellum sida 1
Vissa av mänsklighetens förhoppningar har slagit in. När kriget inte längre var en affär mellan maktlystna furstar utan varje medborgares angelägenhet, skulle allt bli annorlunda. Det blev det också. I dag är kriget utan tvivel varje medborgares angelägenhet: det är totalt. Man drömde om den dag, då det inte längre fördes av råa legoknektar utan av folket i vapen. Då skulle dess meningslösa grymheter upphöra. Så skedde. Det finns inte längre en grymhet som anses meningslös. Man trodde, att när kvinnorna, mänsklighetens majoritet, hade fått rösträtt, skulle över huvud inga krigsförklaringar behöva förekomma. Detta besannades. Krigsförklaringar varken förekommer eller behövs.
Talar man om mänsklighetens framsteg, får man lämna humana synpunkter ur räkningen. De står ofta i vägen för den tekniska utvecklingen. På inget verksamhetsfält är uppsvinget så snabbt som på förstörelsemedlens. Ingenstans samlas allt vad vi har av skarpsinne och uppfinningsrikedom till så fruktbärande lagarbete som där ett maximum av nöd, förtvivlan och förintelse står som var strävans mål. Men det är människans sökande ande fjärran att slå sig till ro med vunna resultat. Vad vi civiliserade folk med gemensamma kraftprov har uppnått är bara en början; vi har inte sett slutet än. Kanske får vi se det.
Det finns människor, för vilka dessa framtidsutsikter överskuggar allt. De förutser något så fruktansvärt, att vad nuet erbjuder av sociala förbättringar inom någon politisk areal eller av erövringar på något vetenskapligt fält blir meningslösa finesser på avgrundens brant, och knappt ett skimmer av ljusning finns kvar under den katastrofala konstellation, där de känner sig födda. Ju svartare en sådan pessimism är; desto mera berättigad. Skulle den bli vederlagd, har den kanske varit till nytta.
« Index