Bibelns språk och tidens sida 5
1 2 3 4 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20
Går vi vidare till det andra av de krav, som jag för en stund sen nämnde, borde inte heller detta resa oöverstigliga svårigheter, det vill säga inte i regel. Det är klart, att det i Nya testamentet — och ännu mera i Gamla — förekommer åtskilliga ting och företeelser, som inte längre återfinnes i vår dagliga omgivning. Osyrat bröd ingår inte i vår mathållning, inte heller är vi vana vid att möta en åsninna och hennes föl i trafiken. Men de får passera ändå. De är ytterst enkla exempel med ganska stor räckvidd. Det finns en hel del i bibeln som är oss något främmande men inte tillräckligt för att vi inte skulle kunna göra oss bekanta med det. Svårare blir det, när det gäller sådant, som saknar all förbindelse med vår normala erfarenhet och föreställningsvärld. När man skulle översätta bibeln för eskimåerna kunde man inte använda uttrycket Se Guds lamm, därför att eskimåerna inte hade en aning om vad lamm är för sorts djur. Man fick i stället säga: Se, Guds lilla sälunge, för att väcka någon likartad föreställning till liv, och att den sälungen, fast i annan skepnad, har åtskilliga artfränder också i en svensk bibelöversättning går inte att komma ifrån. Framför allt gäller det de av naturliga skäl ganska ofta återkommande anspelningarna på judiska kultbruk, på templets offerriter, allting, som vi inte har någon förbindelse med. I viss mån gäller detsamma om liknelserna, vars poäng ofta just är att de hämtats direkt ur ett vardagsliv, som för oss har förlorat all vardaglighet och som vi inte längre känner igen. Vi kan förstå berättelsen om de visa och fåvitska jungfrurna, fast vi använder elektriskt ljus och inte oljelampor. Men andra fall är besvärligare: vi vet inte längre vad liknelsen skall likna. När saltet mister sin sälta, vad gör man då med det enligt bergspredikan? Jo, man kastar ut det, att trampas ned av människorna. Det är ett bibelställe, som jag för egen del alltifrån min ungdom har betraktat med misstrogna ögon, naturligtvis därför att jag helt vanemässigt förknippade det med bordsalt och över huvud taget med den krydda man använder vid matlagning. För de första är det väl ett okänt fenomen att sådant mister sin sälta; man använder det ju, just därför att det ständigt behåller den, till konservering. För det andra, om det skulle mista sin sälta och liknelsen alltså är en paradox, vad skulle det då tjäna till att ta saltdosan och hälla ut den på marken, att trampas ned av människorna? Det hela föreföll mig vara ett sammelsurium. Så kom en av den nämnda bibelkommitténs ledamöter, professor Harald Riesenfeld, med en förklaring, som med ens ger bilden levande innehåll och som hänför sig till det ännu bland beduiner förekommande bruket av saltplattor i primitiva ugnar, där saltet då kamelspillningen förbränns tjänar som en katalysator och påskyndar förbränningen men sedan får motsatt verkan genom en kemisk förändring, som följer av förbränningen: det mister sin sälta och kväver elden. De obrukbara saltplattorna användes då som vägfyllnad. Hela liknelsen får därmed ett klart sammanhang och en helt annan kraft, alltifrån dess inledande ord till lärjungarna: Ni är världens salt. Det betyder: det är ni som håller elden brinnande. Det kan kanske rent av innebära: det är ni som skall sätta världen i brand.
« Index