Bibelns språk och tidens sida 4
1 2 3 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20
Men naturligtvis blir det värre med ett språk, som befinner sig på längre håll. Låt oss ta ett begrepp med så central plats i det religiösa språkbruket som bekänna och bekännelse. Franskan har för substantivet två olika ord, aveu och confession; det förra betyder en brottslings bekännelse, det senare en trosbekännelse men dessutom bikt, vilket inte alls är samma sak. Sen har franskan ett verb, som verkligen kan synas ange en hjärtats bekännelse, fournir à coeur, men som betyder något helt annat, att bekänna färg i kort. Vårt svenska gäst eller gästvän har två motsvarigheter på latin, hospes och hostis. Men det förra ordet kan dessutom ha mer eller mindre motsatta betydelser, nämligen värd, eller främling, eller som adjektiv bortkommen, under det att det senare likaså kan betyda motsatsen, fast åt annat håll: fiende.
Särskilt iögonfallande är ett sådant bibliskt uttryck som: ordet blev kött. Båda substantiven täcker i grekiskan ett avsevärt vidsträcktare betydelseområde än de svenska glosorna. Sarx, kött, är att börja med ett rent konkret begrepp, alltså en vävnad av muskler, blod etc. Vi har det i sarcophagos, som är ett högtidsmättat uttryck med intill råhet rättfram innebörd; det betyder köttätare, liksom lotofagerna hos Homeros var lotusätare. Men så kan sarx också ange något helt annat, nämligen köttslighet, köttets lust, vår syndiga natur. Detta åter är ju inte alls vad som avses med uttrycket ”ordet blev kött”. Det första substantivet, logos, har å sin sida i grekiskan en stor skala betydelseskiftningar; en av dem är ”lag”. Det skulle alltså gå för sig att återge ifrågavarande bibelställe så här: ”Lagen blev köttets lust” och fortfarande hävda, att översättningen är ordagrann.
« Index