Ur ”Innan klockan slagit noll” Norstedts 1978
Tisdagen den 27 november 2018 samlades aficionados på Storgatan 29, 5tr för att minnas Karl Ragnar och hans gärningar.
Varför 2018?
- Alla Karl Ragnars verk finns fr o m i år bevarade för all framtid i Litteraturbanken med introduktion av Tom Hedlund.
- Nyutgåva av boken ”1914-1918 in Memoriam” i Svenska Akademiens Minnesbibliotek 2018 med förord av Peter Englund
- ”På Gierows tid 1964-77” av Jenny Westerström ur ”Svenska Akademiens modernisering 1913-77” utgiven på Carlssons förlag 2018
Under kvällen citerade Magnus Florin från Dramaten följande:
”Vilka är de omistliga nationella värden…”
Karl Ragnar Gierows reflektioner om kulturen och det nationella.
Några betydelsefulla reflektioner av Karl Ragnar Gierow citerades i en rapport från Dramaten till Kulturdepartementet 2011. Rapportens namn var ”Dramaten och nationalscensuppdraget” och reflektionerna gällde just det nationellas relation till det kulturella. De framställdes i Gierows direktörstal vid Svenska Akademiens högtidssammankomst 1962. Han var vid den tiden chef för Dramaten, och reflektionerna har ännu idag en stark relevans för diskussionen om vad en ”nationalscen” ska vara. I hans perspektiv blir framhävandet av särskilda svenska nationella värden problematiskt.
”Vilka är de omistliga nationella värden, som vi, som vårt folk, som något folk har att vårda? Finns de? Frågan är på sin plats i den sal, där man fick höra orden: ’Blott barbariet var en gång fosterländskt.’ ”
Prefixet ”national-” hade under nazismen och andra världskriget blivit besudlat och Gierow ställde sig frågan om begreppets möjliga positiva innebörder – vad skulle där finnas för gemensam nämnare? Hans slutsats är att det ”verkar som om begreppet självt ville ta sig över varje gräns, som vi drar omkring en nation”.
Han sammanfattar.
”Därför ställer vi oss frågan: slår vi vakt om vad vi borde ge upp? Eller offrar vi vad som i grunden är omistligt? På den frågan ges inget svar. Vi kan förkorta ekvationen korsvis, tills vi kommer fram till den enkla satsen, att för ögonblicket ingenting behövs utom livet. Men satsen har sin lika enkla motsats, att i längden får ingenting leva, som icke behövs. Och så mycket kan vi i förväg veta, att vårt nationella existensberättigande och vår chans att överleva avgörs inte som i gamla dagar av vår förmåga att ta och att sörja för våra egna behov, men möjligen av vår kraft att ge, att behövas.”
(Förmedlat av Magnus Florin, Dramaten.)
Ingen fastnade i hissen denna gång i motsats till Graham Greene på väg till premiärföreställning på ”I sista rummet” på Dramaten med bl a Inga Tidblad 1952.